Då var dagen kommen för Östgötaloppet, årets första officiella tävling för mig och mitt allra första lopp i elitklass. De hemska vindarna på de öppna slätterna (sägs ha varit 16-17 m/s i byarna) resulterade i en plågsam och uppsplittrad historia, men jag lyckades i alla fall bita mig kvar i ”huvudklungan” (läs den största av alla smågrupper som bildades) och väl på upploppet tog jag klungspurten. Facit: 23e plats av 89 startande och en mersmak på att tävla=)!

 Östgötaloppet3

Tredje hojen på plats och jag, Staffan och Jonathan är redo att bege oss söderut

Östgötaloppet5

Allting på plats och dags att dra igång uppvärmningen

Östgötaloppet6

Ett par minuter kvar till start

Dessa vindar…

Jag skulle tro att alla artiklar och blogginlägg om årets upplaga av Östgötaloppet har en gemensam röd tråd; att det blåste så inåt h-vete. Personligen var jag inte helt glad dagarna innan när jag spanande in YR och såg vindprognosen eftersom jag visste att det skulle innebära ett hårt race och att någon storklunga inte skulle kunna hålla ihop hela vägen. Loppet är så platt att bergsgetterna knappast har någon anledning att formtoppa, men utmaningen ligger i när vindarna friskar i – som idag.

 Det var framförallt på det stora varvet (vi i eliten körde först ett stort varv på 50 km följt av 10 småvarv á 6,5 km) som vi fick förståelse för vad riktig kantvind är – HERREGUD! Jag muttrade till någon att jag aldrig kommer tävla i platta Holland i alla fall! Vi hade en långkörare på en smal väg med vind rakt från sidan efter ett par mils hojande och det är det värsta jag varit med om (och då bor jag ändå i blåsiga Uppsala). Cyklister blåste bokstavligen av vägen. En efter en som låg för långt utåt vägkanten blåste ut på åkrarna, där de i alla fall såg ut att landa mjuk. Alltid något… När det var som tuffast och fältet gick helt isär trädde min räddande ängel fram, nämligen Karl-Axel Zander i laget. Han snackade upp mig i vindlä och tog en sån där monsterstark förning som nästan bara han mäktar med. Från att ha haft det väldigt kämpigt var jag helt plötsligt riktigt långt framme i fältet efter ett par kilometer. Kalle den starke är en riktig team mate, tack för det=)!

 Östgötaloppet

Förutom att det var jobbigt de luxe i kantvinden hade jag en redig svacka när vi kom in på småvarven. Det var väl antagligen när de riktiga storfräsarna bombade på – jag var för långt bak för att se vilka snabbisar som vållade oss dödliga massa smärta – som det blev riktigt hårt åt påkarna. Tempot var högt och det sprack av alltmer. Jag låg verkligen på min limit och att se skylten för 9 varv kvar var riktigt knäckande. När det var som värst började jag leta bortförklaringar till att DNF:a (sitter inte styret lite löst eller jag var ju faktiskt snuvig i morse, dumt att riskera något…). Men kämpen inombords sade att jag bannemej inte ska bryta, jag har inte gått upp halvt mitt i natten för att vika ned mig. Det är en stolthetsgrej att inte bryta och det sätter sig lätt mentalt om man hoppar av flera lopp. Det fick bli att bita ihop och agera wheel sucker så gott det bara går. Jag försökte i största möjliga mån undvika att behöva täppa luckor och förningar fanns inte på kartan. När Staffan gick iväg med någon till var min initiala instinkt att försöka gå med, men – tack och lov – hejdade jag mig. Det var nog tur för mig att det var just Staffan som stack eftersom jag känner honom väl som cyklist. Min självinsikt sade mig att det hade blivit min död, av den enkla anledningen att jag inte besitter samma åkstyrka. Först jaga ikapp och sedan sitta med någon som dunkar TT-lopp i 45-47 blås, nej tack!

 De första fem småvarven gick jag på energisparläge för att bara överleva racet. Om jag hade slitit mer hade jag utan tvekan väggat stenhårt. De återstående fem småvarven fanns det annat motiv med att positionera sig väl. Då började det kännas allt bättre och med en huvudklunga i ingenmansland förstod jag att det inte skulle hända något speciellt, varken framåt eller bakåt. Siktet var helt inställt på att förbereda sig för spurt. Det blev en mix av frihjulning, fikacykeltrampande och benskakande för att hitta lite kräm i påkarna. De två-tre sista varven blev helt perfekta för mig. Vi hade 6-7 tappra som turades om där framme med dragjobbet och jag fick en klockren position i svansen på dem. I kantvinden fick jag plats i första vingen och när jag satt så pass långt fram hade jag hela tiden kontroll på om det skulle börja bildas luckor. Luckor kan suga musten ur en helt, särskilt efter 10 blåsiga mil. Inför det långa upploppet skruvades farten upp en del, men jag satt hela tiden väl skyddad som typ 7-8e gubbe och behövde inte maxa för att hänga med. På det svaga uppförsupploppet i allén hade jag inte hjul på någon som jag visste var vass spurtare, men jag låg strax  bakom till vänster om ett par stycken och fick fint skydd från kantvinden – samtidigt som det var fritt framåt för spurten. När det kändes rätt, med kanske 150 meter kvar, var det all-in. När man väl bestämt sig för att dra igång kan man inte göra det till 95%, utan då är det järnet som gäller för att inte ge någon gratisläge bak på rullen. Benen svarade väl och tajmingen var så pass att jag stod mig över mållinjen – och tog den klungspurten. Det var väl jäkla tur att jag kammade hem spurten i och med min aeroutrustning. Aerohoj, aerohjälm, snabba skoöverdrag och framförallt tempodräkt. Kör man linjelopp med tempodräkt likt Mark Cavendish ska man för tusan var snabbast i spurten alternativt dunka soloutbrytning á la Tony Martin. Då jag inte kan dra >450W mer än någon enstaka minut lämpade det sig bättre att lägga krutet på spurten och ta dagens enda ”förning” på 150 meter=).

 Östgötaloppet4

Dagens vinnare, Jonas Ahlstrand såklart! Med denna superform och dagens stenhårda förhållanden kändes det givet att Jonas skulle vara starkast. Att den egna spurten gick bra har jag Jonas att tacka en del för, både för alla träningstips och rekommendationen att skaffa sprintknappar till Di2-gruppen. Grattis och tack, Jonas=)!

Boost – på många sätt

Jag hade inga mål för exakta placeringar, men jag kan i alla fall säga som så att 23:e plats är förvånansvärt bra – utifrån mina förutsättningar. Allt som allt har jag hojat i fyra år och idag gjorde jag mitt allra första elitrace. Man känner sig inte särskilt kaxig på startlinjen när sverigeeliten, inklusive World Tour-Jonas och SM-mästaren Michael Olsson, står där. Elit är elit och jag har en väldig respekt för alla duktiga cyklister där. Att då som grön i sammanhanget orka med klungan hela vägen och knipa den spurten gör väldigt mycket för självförtroendet och motivationen. Man får en annan tillit till sin egen förmåga att gå med och sedan sprätta spurt och motivationen till att fortsätta träna seriöst och målinriktat stärkts enormt mycket. Nu fick jag känna att jag har gjort någonting rätt med träningen och nu är det bara att kämpa vidare. När det framöver under säsongen kommer lopp som passar mig hoppas jag ha benen för att vara med i leken om spurten och på sikt spurta om bättre placeringar än denna=).

 Östgötaloppet7

Cyklister är mästare på bortförklaringar och jag ska väl inte vara sämre. I och med kylan behöll jag denna väst på tills någon minut innan start och virrig som jag är så glömde jag kvar gelerna i fickorna. När jag efter någon mil funderade på när jag skulle börja trycka geler kom jag på att jag inte hade stoppat några geler innanför byxkanterna. Utan langning fick jag leva på endast sportdryck hela racet. Skämdes även för mycket för att tigga tilltugg av lagpolarna, tyckte att jag fick skylla mig själv som var så glömsk… Med dessa geler hade jag blivit giftig;)!

Tack till UNT Bike Weekend, och då särskilt Morgan Blom, som har lånat ut kärra för Linköpingsresan. Även ett hjärtligt tack till Peter Heerdt för lånet av takräcke och cykelhållare. Utan era insatser hade logistiken blivit knepigare. Och så tack till alla som har önskat lycka till och hejat på under själva racet.

Östgötaloppet9

Kvällens belöning: Ben&Jerrys med Strawberry Cheescake. Orkade inte gå tillbaka till frysen med den så fick bli att äta upp hela. #ingakonstigheter #foreevertjockisspurtare