Det är egentligen intet nytt om min tillvaro. Dagarna är en mix av förbättringskänslor och bakslag. Efter 1,5 månad så här börjar jag bli ganska härdad vid att kroppen strejkar med jämna mellanrum. Jag går inte längre runt i tron att jag nästkommande dag kommer vakna upp helt kry och fråga mig om dagens exercis ska bestå av trösklar eller böj i gymmet. Det kan låta pessimistiskt, men om jag skruvar upp förväntningarna blir jag bara besviken när jag återigen blir helt orkeslös. Min förhoppning när jag stiger upp på mornarna är snarare att palla med mindre vardagssysslor, en snäll promenad och samtidigt kunna uppskatta livets goda ting som umgänge och vällagad mat.
Precis som att det härifrån är oklart hur lång uppförsbacken är i skogen, är det för mig oklart hur lång min egna uppförsbacke är. Det som skänker mig kämparglöd är i alla fall att jag vet att en uppförsbacke – förr eller senare – blir till nedförsbacke. Den vetskapen gjorde det möjligt att kämpa med motlut i uppåt 2,5-3h på GC för väl uppe vid toppen var det så dags att vända nedåt för frihjulning genom de svepande serporna. Nu handlar det snarare om månader än timmar, men principen är densamma och samma inställning fordras.
Jag skulle ljuga om jag påstod att det känns rätt okej för tillfället – klart som tusan att det är frustrerande att inte kunna leva det livet man vill leva. Däremot är jag evigt tacksam för stödet jag får från släkt, vänner och andra bekanta. Er omtanke gör det lättare att finna energi och glädje att kämpa mig tillbaka, för tillbaka vill jag verkligen!
Jag vill tillbaka till det som kallas för vardag. Innebörden av detta begrepp är väl högst subjektiv. Min definition är i alla fall att jobba/plugga, vara med nära och kära samt träna, livsingredienser som ger möten, perspektiv och får dagarna att gå runt. Nu är det som det är med min utbrändhet och tyvärr blir det sparsamt med allt detta. Cyklingen har – såklart – varit en röd tråd i min tillvaro, men cykellivet är så mycket mer än själva träningspassen och racen. Intervaller är knappast roliga hela tiden och när tävlingarna går skit är jag på allt annat än gott humör. Det jag saknar är livet kring. Det som skänker genuin lycka är långpassen i gott sällskap (hej distansfika), snacket i samband med tävlingar och att KOM-hetsa lite med polarna.
Enda chansen att återfinna vardagslivet är att ta det steg för steg. Nu när jag har lite mer kött på benen om utmattningssyndrom förstår jag att det kan vara en långdragen process att repa sig helt. På samma sätt som det är en kamp för att kurera sig, är det en match med den egna personligheten. Jag behöver hela tiden – varje dag och varje timme – lyssna inåt på kroppens signaler och våga tagga ned när det inte känns bra. Att som på race mer eller mindre kunna ”stänga av” signalerna för trötthet och smärta är det sämsta jag kan göra nu, för det är då som bakslagen kommer som ett brev på posten.
Ta hand om er!
<3 <3 <3 Förstår verkligen hur det känns! Utbränd har jag tack och lov aldrig varit. Däremot har jag slagits mot en ätstörning i halva mitt liv (började med anorexi när jag var 15), och precis som med utbrändhet är det en sjukdom som varken har någon riktig början eller något definierat slut. Det är sjukt frustrerande att inte veta när det ska vända och bli bättre, om det ska bli bättre, och hur bra det i så fall blir. Själv har jag insett att jag nog alltid kommer att få ha en extra observatör på min axel, som bromsar och hejdar mig när jag håller på att trilla dit igen. Det är sannerligen inte lätt! Jag älskar också att träna, dock var det tyvärr så jag blev sjuk – genom att träna för mycket och äta för lite när jag slutade elitträna (simning).
Ta hand om dig! Och låt läkningen av kropp och sinne ta den tid den tar.
Och när det gäller cykelinköp för mig… Tror du inte, att när Specialized väl släppte kollektionen för 2015 hade de ändrat den modell från 2014 jag hade spanat in, och ersatt racerväxlarna med mountainbikeväxlar! Dock lagt till en carbongaffel, så det var ju bra, men jag ville verkligen ha de där racerväxlarna. Så nu är jag tillbaks på ruta noll. Eller ett. Nu väljer jag mellan Mountainbikeväxlar + V-broms + "inte carbon-gaffel" (Vita Sport eller Vita), mountainbikeväxlar + V-broms + carbongaffel (Vita Elite) och racerväxlar + SKIVbroms (som jag ju inte skulle ha enligt min man) + carbongaffel (Vita Elite Disq). Vet inte priserna och färgerna än, men det jag har sett på Specialized hemsida i fråga om färgsättning – Vita sport och Vita är snyggare (och troligtvis rejält mycket billigare) – vita. De bättre modellerna är silverfärgade. SUCK, med andra ord. Men om man bortser från dessa två detaljer – det blir nog antingen Vita (möjligen Sport) eller Vita Elite Disq.
Kram på dig!
Japp, kan bara hålla med. Tycker att det allra jobbigaste med detta är ovissheten; kommer det ta 1 månad eller 1 år att bli helt återställd? Varken jag eller de sjukvårdskontakter jag har kan säga det. Risken för att ”trilla dit”, både vad gäller utbrändhet och anorexi, är säkerligen större om man håller på med elitidrott. Massa träning, mycket press etc sliter på en och om inte allt omkring (läs matintag, sömn, avkoppling mm) fungerar som det ska står man förr eller senare där utan ork… Att ha nära och kära som finns bredvid och bromsar upp en ibland är viktigt!
Attans, drygt med ditt cykelköp! Man får nog inse att det inte går att få en hoj precis som man vill, om man nu inte specialbeställer cykeln så att man väljer färgsättning, komponenter, ram etc helt själv vilket kostar multum… Det man kan göra är att skriva en liten prioriteringslista med olika egenskaper på cykeln, t ex 1. Komfort 2. Stryktålighet 3. Utseende 4. Fart. Personligen tycker jag att alla motionärer bör prioritera komforten väldigt högt och carbongaffel har stor betydelse för komforten eftersom carbonet ”absorberar” ojämnheter i underlaget bättre än aluminium. Sedan är det helt klart trevligt om jonnen är en fröjd för ögat=)!
Kram och lycka till med cykelköpet!