Idag var det återigen tävlingsdags på velodromen, lite av ett genrep inför ban-SM om två veckor. Efter tredjeplatsen senast det begav sig hade jag satt upp lite småmål såsom att persa flygande varv, vinna en disciplin och komma på pallen totalt i omniumet. Lyckades inte vinna någon gren, men slog till med rekord på flygande och framförallt blev jag totaltvåa efter jämna prestationer i de fem grenarna, endast slagen av proffset Jonas Ahlstrand. Är självklart hur nöjd som helst med resultaten=)!

Flygande varv

Fick äran att vara först ut av alla på flygande varv. Spelade väl ingen större roll med turordningen, det är liksom bara att göra sin maxning oavsett vad de andra presterar. Siktet var inställt att putsa 11,86, som jag hade på senaste träningstävlingen. Av någon anledning kände jag mig klart snabbare, det kändes bra helt enkelt. Trodde att jag hade persat med någon tiondel, men klockan stannade på 11,84. Får väl kalla det för Isinbajeva-taktik att endast förbättra sig marginellt, tänkte ta hundradel för hundradel under hela vintern så får vi se hur perset lyder framåt mars;).

Mina 11,84 räckte till en fjärdeplats bakom den mycket väntade topptrion i form av Felix Beckeman, David Mayer och Jonas Ahlstrand.

 bild 6

Poänglopp

På poängloppet förde jag egentligen en ganska anonym tillvaro, tyckte inte att jag satte någon färg alls på det hela. En som däremot visade framfötterna var Viktor Lundmark som stack iväg solo per omgående. Jag började spana över till andra sidan banan för att se vart han hade tagit vägen, men såg ingenting. Och helt plötsligt – efter en sådär 4-5 varv – såg jag honom i ögonvrån. Jag, Ahlstrand & Co hade alltså blivit varvade av denna talangfulla junior, som därmed cashade in tio poäng på ett bräde för sin fina bedrift att varva hela fältet. Klungan splittrades alltmer och mitt fokus låg främst på att hålla ihop det så pass att jag skulle bli trea – och det blev jag bakom Jonas och Viktor.

Scratch

Scratch, som i mer vardagligt tal kan beskrivas som ett vanligt linjelopp, var precis som senast egentligen jobbigast under de inledande varven. Vi startade alla utspridda över hela banan, utifrån våra tider på flygande varv. De med sämst tider fick ett försprång som handikapp. Varven innan det hade bildats någon slags klunga var jobbiga. Sedan blev det desto snällare, vi blev ett skapligt gäng och dessutom sjönk tempot markant. När Ahlstrand sedermera, efter att ha fått ligga i spets ganska länge, bestämde sig för att höja farten sprack det av direkt. Jag hamnade lite fel bakom ett par andra så att jag fick lucka fram till Viktor och ännu längre till Jonas Ahlstrand. Förstod att förstaplatsen var utom räckhåll, men gav det chansen att utmana Viktor. Lyckades komma upp på hjul och efter ett misslyckat attackförsök fick det bli att avvakta på hjul till slutskedet och spurta om det. Med mycket vilja – och mjölksyra upp till öronen – kom jag precis om innan mållinjen och blev således tvåa.

Sprint

I sprinten – ett man mot man race på tre varv – fick jag inkassera min första vinst någonsin. I mitt första heat ställdes jag mot Filip, som var femma på flygande varv. Visste egentligen ingenting till vårt heat, varken hur jag skulle hoja taktiskt eller vad han har för styrkor respektive svagheter som cyklist. Det artade i alla fall sig så att han höjde tempot från början och då var det bara för mig att gå för wheel suckande – för att sedan spurta mot slutet. Vid klockringningen började jag spurta på. Kom inte runt och förbi genom kurvan, men väl på rakan kom jag fram i spets och mot slutet kunde jag slå av lite.

 bild 4

I semin kände jag mig slagen på förhand, hur tusan skulle jag rå på Felix som dunkade 11,21 på flygande varv!? Nog för att jag själv anser mig vara en skaplig spurtare, men jag trycker inte 2100W. Min taktik fick bli att panga på direkt – i förhoppningen att trötta ut hans snabba muskelfibrer. Det gick väl inge vidare, han kom både ikapp och förbi. I matchen om tredjeplats fick jag David Mayer, även det var lite av ett mission impossible. Körde typ samma taktik som mot Felix, med ett ungefär lika dåligt resultat. Var totalt chanslös mot både Felix och David, men någonstans ganska nöjd med att bli fyra i alla fall.

Eliminering

Efter expertkonsultation från Blomman var taktiken solklar till elimeringen; jag skulle sitta högt upp för att undvika nervkittlande och mjölksyraframkallande spurter vartannat varv. Vettetusan vad jag höll på med, mer än att jag i alla fall inte satt långt fram. Sopade mig så att jag låg bland de sista och fick gasa som tusan redan på de första spurterna. Hankade mig åtminstone vidare, om än med trötta ben efter flera jobbiga igångdrag. När vi endast var tre gubbar kvar var jag egentligen rökt. Viktor Lundmark och Jonas Ahlstrand körde ifrån mig och med säkert 10-15 meter upp kändes det som game over. Först gav jag upp, men nej, jag ångrade mig. De trodde att jag var ute ur leken och när jag så ställde mig upp och spurtade för kung och fosterland knaprade jag stadigt in och på upploppet kunde jag precis svischa förbi Ahlstrand. Att den viljespurten tog på krafterna är ett understatement!! Kom upp framför Viktor och för att få någon slags återhämtning slog jag av på tempot. På sista varvet försökte jag återigen gasa, dessvärre med Viktor kvar på hjul. Väl på upploppsrakan hade han mer kräm kvar och kunde passera.

bild 5

Bilden ljuger faktiskt en aning, efter elimineringen var jag till och med tröttare än så här. Låg ett bra tag på golvet, ibland i fosterställning, efter att ha tagit ut mig fullständigt. Kvicknade i alla fall till sedan, bland annat tack vare att David delade med sig av dadlar.

Lite perspektiv

Två andraplatser och som sämst fyra gjorde att jag blev totaltvåa bakom Jonas Ahlstrand. I scratch hade jag samma placering som på förra tävlingen, annars förbättrade jag mig i varje gren. Ska även nämnas att jag, tack vare skor på fossingarna, förbättrade mig på själva prisutdelningen. Nu gled jag inte ned – stort;)!  Att bli tvåa bakom en sådan fantomåkare är för mig att vinna, jag är givetvis realist nog för att inse att jag inte ska kunna slå någon som vunnit flera internationella race på landsvägen.

bild 7

Om jag hade jämfört mina insatser på velodromtävlingarna med mitt tidigare cyklande – innan utbrändheten – hade jag kanske varit halvnöjd, absolut inte mer. Då tränade jag ju kopiöst mycket, kom topp tio i elitklass och är en av inte alltför många som hojat Sub7 på Vätternrundan. Dock har jag inte det perspektivet, varken på cyklingen eller övriga livet. Efter att i somras knappt orkat promenader, varit inlagd på sjukhus i nästan tre dygn och haft det allmänt pissigt – såväl fysiskt som mentalt – är jag oerhört glad och tacksam varje gång kroppen fungerar och när livet känns roligt. Jag tränar klart mindre, sätter inte alls samma press på mig själv – och jag tycker att mina prestationer sedan min tävlingscomeback verkligen visar att jag kommit tillbaka. Skulle nog säga att jag håller ungefär samma nivå som cyklist nu som innan väggningen, med den klara skillnaden att jag är väldigt formad av det jag gått igenom.

Tack till alla – funktionärer, publik och medtävlande – för dagen, det var en härlig mix av cykelskoj och massa mjölksyra. På´et igen 6-7 december när SM går av stapeln=).