Min utbrändhet är inte helt oväntad. Det har blivit en hel del hojande under året, både i form av hög träningsdos samt många tävlingsstarter. Flera i omgivningen har höjt på ögonbrynen åt min ambitiösa satsning och det är uppenbart att jag har varit dålig att lyssna på kroppens signaler under säsongen.

Som cyklist skulle jag säga att min styrka också är min svaghet. Jag kan pressa mig enormt hårt och – om det behövs – i stort sett ignorera all smärta som uppstår vid intensivt trampande. På race är det givetvis en tillgång att kunna ta ut sig till max; ett elitlopp är liksom inte som en promenad i parken… Det gör helt enkelt ont att jaga tävlingsplaceringar! På träning, däremot, är det inte alltid en fördel att ha förmågan och viljan att ta ut sig redigt. Fine, vissa pass ska vara hårda och då är det inte så dumt att ha ”pannben”, men att alltför ofta kötta på hårt och jaga diverse watt-rekord leder i förlängningen till det jag har drabbats av nu: utmattningssyndrom (utbrändhet).

Jag kan inte få säsongens alla cykliga energiinsatser ogjorda, men jag kan konstatera att jag borde ha bromsat upp tidigare när kroppen började bli risig. Flera gånger under säsongen har kroppen sagt ifrån med olika varningssignaler – utan att jag har tagit tillräcklig vila. Här kommer några signaler som jag borde ha tagit på större allvar.

Skitrace pga usla ben

Att vissa race går bra och andra dåligt är inget konstigt, så är det för alla cyklister, möjligtvis med undantag för superdamerna Marianne Vos och Emma Johansson. Dock är det klar skillnad på att bara ha en lite sämre dag och bli avställd i en uppförsattack mot att känna sig sopdålig och orkeslös. Det är vedervärdigt att under de inledande kilometrarna känna att det helt saknas power i påkarna och att det bara är en tidsfråga innan klungan svischar ifrån en. Precis så kändes det på tävlingshelgerna i Kinnekulle respektive Halmstad där jag bittert fick inkassera tre stycken tidiga DNF. Efter Bureloppet tog jag helvila i 3-4 dagar och var osäker in i det sista om det var läge att hoja Arlanda Test Track samt Falkenloppet. Vilan gav effekt – i alla fall tillfälligt – och kom för första gången någonsin topp tio i elitklass. Helgen efter kom Vätternrundan och de tuffa 30 milen var rena rama ”knock outen” för min kropp. En månad har gått och kan inte påstå att jag har gjort några större framsteg i återhämtningen sedan dess…

Från gårdagens promenad

Viktnedgång

Att man som cyklist i regel tjänar på att ha en vältrimmad kropp är väl knappast någon nyhet (hej watt/kg kroppsvikt). Dock kan det kosta på att rasa i vikt – om det går för fort. I år har jag gått ned 5-6 kg totalt, först genom mängdträning utomlands och nu på sistone bristande aptit. På racen har vikttappet hjälpt mig att hänga med bättre i motluten, men kombinationen av negativ energibalans och elitidrottande håller inte i längden…

Träningsvärk – ej komma ur sängen

”No pain, no gain” är ett välanvänt uttryck i träningskretsar. Särskilt när jag gymmade benen i vintras kunde träningsvärken bli påtaglig. Ett planerat distanspass blev till sängliggande hela dagen – för att baksidorna var så griniga att det var en utmaning bara att ta sig ut i köket.

Yrsel på mornar

Precis som att träningsvärk har tvingat mig att ställa in pass, har jag ibland vaknat upp med yrsel och ej kunnat träna. I många fall beror nog sådan här morgonyrsel på lågt blodtryck, men när svimkänslan håller i sig i flera timmar är det illavarslande.

När skador/utbrändhet kommer på tal har det ofta konstaterats att elitidrott inte är detsamma som friskvård – och jag kan bara hålla med! Att ha haft ständiga infektioner, orkeslöshet och alldeles för hög vilopuls som röd tråd den senaste månaden är allt annat än att vara frisk. Lägg därtill sjukhusvistelse på hjärtavdelning – som 25-åring. Då är något väldigt fel. Precis som att fartsyndare i trafiken förr eller senare åker dit, åker man dit som satsande elitidrottare om man har för bråttom med att uppnå resultat/mål/pers. Kroppen har sagt ifrån på min ”fortkörning” genom att tvärvägra ansträngning.