Efter gårdagens ”vilodag” var det på´et igen med rätt mycket klättrande. Passet bestod bland annat av Sollér, en av Mallis trevligaste backar, och framförallt öns högsta punkt, Puig Major. Efter att ha stämt av Strava-segment och tider från lägret 2014 var siktet inställt på att slå rekord. Och visst blev det rekord – med råge.
Vi är då bra nördiga – och det är väl därför som vi har så roligt ihop på ett träningsläger. Igår när vi rekade för dagens rutt gjordes lika mycket efterforskning på tider uppför ”Piggen” som att faktiskt hitta en trevlig runda i övrigt. Vad körde Kwiatkowski och Yates på? Hur var min tid förra gången? Var polarna snabba uppför? Jag såg att jag var pinsamt långsam senast, drygt 42 minuter. Började dra mig till minnes och kom ihåg att Puig Major avrundade ett bergspass där jag – återigen – hade gått in i väggen. Under 40 minuter borde jag absolut kunna köra, det fick vara det primära målet. Nedåt 35 minuter skulle vara kalasbra, för att vara någon som i cykelsammanhang närmast är att betrakta som en sumobrottare;).
Efter lite slakmotor var vi framme vid Sollér, dagens första riktiga prövning. Man kunde antingen se det som ett nödvändigt ont för att ta sig till ”Piggen” eller ett utmärkt tillfälle att testa klättrarbenen. Jag var, med strålande väder och helt okej ben, på gott humör och tyckte det var perfekt att få känna in vad kroppen skulle palla med. När vi nådde Coll de Sollér visade Jacob vilken Strava-fantast han är och drämde av en spurt för att slå mig med någon sekund på segmentet. Jaja, jag fick väl stryk, men uppför Puig Major skulle jag vara snabbast minsann.
Vår variant av ”Piggen” var tiokilometaren, den som börjar i samband med högeravtaget mot Fornalutx. Hela klättringen är 14 km, men det var gött att ha ett par kilometer för att återuppväcka benen efter utförslöpan från Coll de Sollér. Det värsta mina påkar vet är att behöva gasa efter att ha kört utför ett antal minuter, då gör det ont i varje muskelfiber redan på snälla watt. När vi väl nådde avtaget nollställde jag min Garmin för att kunna se precis vilken watt, tid, puls och fart jag låg på i segmentet. I åtanke hade jag vad andra cykelbekanta hade tryckt för tider. Trampandet var verkligen en balansgång; å ena sidan triggade Strava igång tävlingsdjävulen inombords och å andra sidan skulle jag få betala dyrt om jag gick på rött. Det handlade om att disponera krafterna som på ett tempolopp mer eller mindre, välja rätt växel och få med sig farten genom kurvorna. Wattmätaren gav god vägledning, om jag höll mig till 300-310W var jag säker på att orka hela vägen. När jag såg bakåt att de andra droppade blev jag extra taggad att hålla uppe farten, jag ville inte ha med mig någon som retligt kunde ställa av mig på slutet. Benen var med mig och jag tyckte mig hitta ett fint flow. Halvvägs upp fanns det till och med förhoppningar om att fixa backen på nedåt 30 minuter. Dock brantade det till och de där härliga partierna med platt åkning och till och med någon kort nedförskörning lyste med sin frånvaro. Musklerna led – detta var något helt annat än 110-kadens på TC:n – och för varje tramptag flåsade jag mer och mer som en flodhäst. Om det inte hade varit för rekordjakten hade jag kastat in handduken med två kilometer kvar. Nu blev det att jag kämpade vidare, jag hade ändå en för mig väldigt bra tid på gång. Som en mental grej tvingade jag mig själv att inte peta i lättaste växeln, jag ville veta med mig att det fanns en lättare växel som jag verkligen började krisa. Den där vedervärdiga känslan av att krokna uppför och desperat försöka växla ned – utan framgång – fanns där. Nu hade jag 28-drevet som livslina och det kom väl till pass sista kilometern. Jag pinnade på allt vad jag kunde och när jag såg utsiktsplatsen och tunneln var det bara att kräma ur det som fanns kvar. Efter tunneln bromsade jag in och klickade ur pedalerna, en enorm befrielse efter att ha gett järnet i 33 minuter. Jag vek mig över styret och stönade av trötthet, snubben som stod i närheten lär ha kollat konstigt på mig… Hur som helst var jag skitnöjd, jag hade slagit rekord med nio minuter. Även om jag inte är någon klättrare (och aldrig kommer bli det) är det intressant att jämföra tiderna uppför från år till år, det avslöjar en hel del om åkstyrkan. Jag är faktiskt ett par kilo tyngre än förra året, men uppenbarligen är jag starkare också. Dels är det väl så att jag tränar smartare och dels är jag klart fräschare, såväl fysiskt som mentalt. Jag är inte alls sliten på samma sätt som 2014 när jag tränar och med en lägre träningsmängd och fler vilodagar är jag oftast mer taggad på passen. Trots att detta var vedervärdigt jobbigt tyckte jag att det var en rolig och motiverande grej=).
Fika och chillande satt som en smäck efter nedförskörningen från Puig Major, jag tror att det var ett måste för alla oss fyra. Tack och lov hade vi inga fler riktiga berg att bestiga för resten av passet, däremot hade vi en del kant- och motvind att tampas ned. Slätdragar-Danne trädde fram och såg till att ligga mycket framme i spets. Dock hade vi en ännu större räddare än Danne, nämligen en slags skördetröska. Vi trodde att Jacob och Robin var långt bakom, men helt plötsligt svischade de upp jämsides – bakom detta fordon. ”Tjena grabbar”, sade de helt oberörda. Här hade vi slitit arslet av oss för att hålla styrfart och så hade de fått glassa bakom skördetröskan. Nu fick i alla fall alla lite pace och med nya krafter grejade vi den sista milen in till Palma. Under kvällen är det inte någon i gänget som har gjort särskilt många knop, något som kan förklaras med följande formel:
5h distans + backtrissande + matkoma + rödvin = rejäl trötthet
God natt=)!
För bilder se här
Senaste kommentarer