Utan några större egna förhoppningar ställde jag igår upp på velodromtävling, mitt livs första Omnium som bestod av fem grenar. Inledde med att klara mitt vintermål för velodromen – att köra flygande varv under 12 sekunder – och resten av disciplinerna gick så pass att jag slutade som totaltrea av tolv deltagare, endast slagen av Preben Larsen och Lars Myrberg. Tävlingen framkallade två smaker: blodsmak och framförallt mersmak=)
Först ut av grenar var flygande varv, som även var kvalheat för sprinten. På förhand sade jag att siktet var inställt på under 12 sekunder, något jag inte varit i närheten av tidigare. Möttes av lite skepsis, att det skulle krävas perfekt dyk och en tajt linje varvet runt för att vara möjligt. Jag trodde i alla fall att det skulle gå, både kropp och cykel har känts bra. Började pinna på det sista uppstartsvarvet och vid klockringningen var det bara att leta sig ned i banan och försöka få med sig maximalt med fart. Var för fokuserad på att gasa för att observera om linjen var tillräckligt låg, men tiden stannade på 11,86, vilket jag givetvis är enormt jäkla nöjd med.
Tävlingen rullade vidare med poänglopp över 24 varv – med fyra spurter. Från att ha suttit okej i fältet var jag snabbt nere bland de sista. Det duger såklart inte att sitta typ sist när det är de fyra första som får poäng. Fick ta den långa vägen runt hela fältet och vid första klockringningen var jag framme som ledare, längst ned i banan. Hade fart och kräm kvar i benen så det enda som gällde var full satsning för att inte släppa någon förbi sig. Vinst i första spurten och inkassering av fem poäng. Benen var inte direkt oberörda efter den satsningen, utan slog åt sidan i hopp om avlastning och lägre tempo inför nästa spurt. Dessvärre ville inte Preben och ”Myran” ha något fistempo, utan de stack iväg ganska snart efter spurten och varken jag eller någon annan hade förmåga att följa. Jag hamnade i något ingemanslands mellan utbrytningen och klungan, totalt värdelöst med andra ord… Kunde hålla klungan bakom mig till andra spurten, men sedan blev det sämre och sämre. Usch vad jag fick kämpa med att få runt pedalerna (hej mjölksyra!!)
Utifrån resultatet från flygande varv fick jag möta Magnus Ekström i sprintkvarten. Vi har väl ganska lika fartförmåga, men på sprinten fick jag bittert erfara hur himla slipad han är taktiskt. Precis som proffsen inledde vi i gångtempo nere på cote d´Azur och väl uppe i banan fick han positionen längst ned i banan, precis som han ville. Jag försökte flera gånger acca för att komma runt och sedan kunna dyka ned främst, men varje gång stängde han effektivt och även försöket att sakta in för att spurta om bakom misslyckades. In på sista varvet hade jag inte uträttat ett skit och var mest frustrerad över att inte kunna förbi. När Magnus drog igång på slutet var det för kort kvar, var helt enkelt chanslös.
Om jag blev taktiskt utklassad i sprinten så är jag desto nöjdare med utvecklingen på scratchloppet. Den jobbigaste fasen i rejset var nästan de första varven innan det blev en samlad klunga. I starten var vi utspridda över hela banan för att det kördes med handikapp och väl igång – helt solo – visste man inte om man skulle köra för fulla muggar för att gå ikapp framförvarande eller invänta cyklister bakifrån för draghjälp. När fältet var samlat kändes tempot okej och höll förningarna så korta som möjligt för att spara på krutet. Med ett par varv stack (som vanligt) Preben och Myrberg och jag försökte aldrig ta den attacken. Vi var fyra-fem pers som satt kvar i ”klungan” och med två varv kvar kom min attack. Benen svarade och med lucka nedåt kunde jag slå av innan målgången och kontrollerat bli trea.
Var även kul – och skönt – att vara åskådare. Särskilt sprintloppen var förbannat roliga och spännande att följa från sargen
Inför den avslutande elimineringen låg jag och ”Myran” delad tvåa och givetvis hade jag målsättningen att ta veteranvärldsmästaren och bli totaltvåa bakom Preben, som var ohotad ledare efter fina insatser i varje moment. Var dock lite nojig inför starten över att 48-14-utväxling skulle bli för jobbigt i och med att det skulle spurtas vartannat varv för att inte bli sist. I strävan efter att undvika igångdrag satte jag mig allra längst fram per omgående. Visst att det egentligen är osmart – det är klart jobbigare att ligga i spets – men då slapp jag i alla fall bli instängd och så fick de andra bakom spurta bäst de ville. Hade knappt någon koll på hur långt kommen elimineringen var, men när jag vände mig om såg jag att det var endast jag, Preben, Myrberg och Jesper Olsson kvar. Tyvärr hade väl alla varv i spets tagit ut sin rätt och jag var nästa man att åka ur.
Får avsluta med att gratulera Preben Larsen till en välförtjänt seger och samtidigt passa på att tacka alla inblandade i Velodrom CK för ett trevligt arrangemang. Jag återkommer när det är tävlingsdags igen om två veckor, förhoppningsvis lite starkare och med bättre taktisk smartness.
Vinnaren Preben – med vissa problem att hålla sig kvar i banan…
…Och jag själv var inte ett dugg bättre, jag bara gled med mina strumpor så lösningen fick bli att Roine ställe fram foten för att hålla kvar mig:P. Lärdom: skor på till nästa prisutdelning
Återhämtning
Senaste kommentarer