Vill man köra pace, men saknar bil eller moppe får man nyttja andra hjälpmedel istället – som t ex stark medvind. För att få medvind precis hela passet satte jag mig på UL-tåget upp till Tierp och därifrån var det fullt blås vill jag lova=).
Icke att förväxla med busshistorien
För er som har varit med sedan min bloggarbegynnelse kanske det ringer några klockor nu när jag berättar att jag tog med hojen på tåget i samband med ett pass. Jag hävdar dock bestämt att detta är en helt annan femma=)!
Det som hände på årets första racerpass 2011 var att jag – som den orutinerade (Uppsala)cyklisten jag var – inte hade någon tanke alls på vindriktningen. Satte av söderut mot Märsta och jäklar vad det tuffade på fint. Tour de France nästa – tänkte jag – hur svårt kan det vara liksom;)!? Vad jag inte riktigt tänkte på var att jag hade monsterstark medvind till Märsta och att hemvägen skulle bli mindre angenäm. Det gick rent åt h-vete att ta sig hem faktiskt. Med vinden rakt i ansiktet kom jag typ ingenstans och det krävdes stående köttande även i nedförsbackarna för att komma någonstans. Jag bröt ihop fullkomligt, var så trött och ilsken att det var nära till tårar till och med. Det slutade med att jag haffade en förbipasserande buss och tiggde till mig en plats på bussen för att komma tillbaka till Uppsala. Numera tänker jag ALLTID på vindriktningen, som ni kanske förstår av denna historia…
Idag tänkte jag verkligen på vindriktningen. Kan väl säga att träningsmotivationen inte var på topp med råkalla och blåsiga väderförhållanden (gått och blivit solskenscyklist?) och för att överhuvudtaget komma ut en sväng behövde jag en motivationshöjare. Kände absolut inte för att borra massa tung motvind eller halvt blåsa ned i diket av kantvinden, nej, jag ville ha fart – hela vägen. Därför började jag checka tågtidtabellen och med nordliga vindar passade det förträffligt att välja Tierp som destination. Mumma att trycka sina trösklar med vinden i ryggen till Uppsala=)!
Tony Martin-känsla
Väl i Tierp blev det ett par minuters rull innan jag satte upp intensiteten strax under tröskelnivå. Ja, men det här går ju fint och det har nog aldrig varit så lätt och roligt att skrapa ihop en tröskel på 30 min. Följde upp med en 10-minutare och på sträckan Björklinge-Uppsala avslutades passet med en 20-minutare. Ni som är Uppis-bekanta vet att gamla E4an ligger rätt öppen där, vilket innebär extra mycket vind, vilket såklart är trevligt om det rör sig om extra mycket medvind=)!
Medvind – bästa vännen för att plocka platta Strava-KOM:s;)
Ned i fartposition och på de platta partierna var det inga större konstigheter att trycka 50-55 blås. Kände mig faktiskt lite som Tony Martin när jag med öppen käft och en S-Works Evade på skallen mosade på. Dock finns det väl några skillnader mellan oss, såsom att dessa hastigheter fordrar att jag har finfin medvind medan tysken ligger i sådana farter i mer neutrala förhållanden samt att de watt han dunkar på timmeslånga tempon är de watt som jag drar i två minuter – när jag har en bra dag. Jaja, ibland får man tillåta sig att låtsas vara en storfräsare=).
Fint att få till ett tröskelpass med 100% motivation och glädje samt att det var ett skönt avbrott i tentaplugget. Nu ska jag återgå till att bläddra i lagboken tills jag somnar. Ge mig en minut med handelsbalken så snarkar jag så hela korren hör…
Senaste kommentarer