Tävlingspremiär, en stor seniorklunga och vindbyar på uppåt 22 m/s (klass 1 varning) var förutsättningarna för Östgötaloppet. Precis som 2014 blev det riktigt kämpigt att ge sig i kast med (kant)vindarna. Jag hann gå med i attacker, mer eller mindre vägga och på något vänster harva mig in kring 10-15:e plats – ett resultat som jag är klart tillfreds med tanke på blåsten.

Från första tramptag låg allt fokus på 17 km, enligt uppgifter var det då Östgötaloppet skulle börja på riktigt. Jag försökte att inledningsvis bara flyta med klungan och undvika strul, när det väl närmade sig det ordentliga kantvindspartiet på storvarvet gällde det att positionera sig i tid och kunna sitta med i första vingen.

Väl in i kantvinden var jag med på noterna, minnet av 2014 års upplaga – även det en blåsig historia – fanns där. Jag körde elit då och när Motala bestämde sig för att dunka lagtempo sprängdes klungan fullkomligt. Farhågan var att något liknande skulle utspela sig nu. Satt konstant topp tio och när jag kom fram ännu längre fram måste jag ha drabbats av en tillfällig sinnesförvirring. Den smala vägen i kombination med all jord som blåste upp från åkrarna gav mig vårklassikervibbar, för en stund trodde jag mig vara Fabian Cancellara – tempohästen som ställer av folk från hjul bara genom att smyga upp tempot. Framme i spets försökte jag gasa i någon orealistisk tro att det skulle få det att spricka av bakom. Danne Jansson klev också fram för att mosa. Delat dragjobb – och mjölksyra på kuppen. Sedan när man sneglade bakåt var det samma åsyn som tidigare, en förhållandevis samlad klunga.

Redan i ett tidigt skedde av loppet hade uppskattningsvis 6-8 starkingar gått loss, i övrigt höll klungan ihop ganska väl under det långa varvet på 50 km. In på småvarven á 6,5 km blev det desto mer action.  Seniorklungans absoluta starkingar ville göra livet surt för oss övriga, så fort det bjöds med- eller kantvind kördes det hårt, vilket bildade alltfler smågrupper. Med tre småvarv kvar började jag krisa alltmer, att gå med i ett par attacker och tugga styrlinda i kantvinden hade helt enkelt tagit ut sin rätt. Började släppa lucka och var oförmögen, oavsett hur mycket jag tog i, att ansluta helt. Någon gång kunde jag gneta mig tillbaka till gruppen – bara för att någon kilometer senare bli avställd igen. Hamnade i ingenmansland mellan två grupper, trött och frustrerad. Slog av på takten för att vänta in nästa gäng och då ville det sig inte bättre än att även de ställde av mig de luxe. Föll bakåt ytterligare – tills det kom en trio som bland annat bestod av tidigare nämnde Danne, slätdragarfantomen som var med på Mallorcalägret i mars. Han såg givetvis att jag var duktigt plågad och visste precis vilka knappar han skulle trycka på för att få igång mig. Med barsk röst hojtade han: ”du får fan aldrig vika ned dig”. Egentligen hade jag tänkt svänga in på nästa parkeringsficka och inkassera DNF, men jag vågade bannemej inte kasta in handduken efter den uppsträckningen. Lade mig på hjul bakom herrarna ett tag, återfick en tillstymmelse till styrka igen och sedermera kunde jag i alla fall bistå med ett par förningar. Det kändes väl för samvetet att kunna gå fram ibland, när man bara är en fyrmannagrupp vill det till att alla hjälps åt…

Arbetsmoralen steg när vi såg att tempot hade stagnerat i den framförvarande klungan och in på sista varvet kunde vi ansluta. Samtidigt skymtades det tre slagna utbrytare längre fram som även de eventuellt skulle hämtas in. Nu hade vi inte längre så många cyklister framför oss och det skulle kunna bli spurt om en klar topp tio-placering, något som borde ha motiverat mig till 100%. Dock var jag så trött att det kändes som att Agda 78 år – på en treväxlad tantcykel med tillhörande fikakorg – skulle spurta ned mig. Genom varje tramptag fick jag kämpa för att inte tappa hjul och under den avslutande kilometern ville det sig inte bättre än att ett par av gruppens vassare åkare gick ifrån. Rullade in ett par sekunder bakom, troligen kring en 10-15:e plats.

Dagens slutsatser:

  1. Det är verkligen ingen lek att cykla i sådana här vindförhållanden, det sades efteråt att detta var en av de blåsigare upplagorna av Östgötaloppet någonsin.
  2. Seniorklungan håller helt klart hög klass.
  3. Det var JÄTTEROLIGT att tävla igen, tio månader efter min senaste officiella landsvägstävling. För mig betyder det obeskrivligt mycket att kunna – och vilja – tävla efter förra årets misär. Jag kan, trots att jag inte var i närheten av segern, känna mig som en segrare för att jag är tillbaka på banan, både som cyklist och människa=).