Ni som cyklar regelbundet sommar- och vintertid vet hur det känns, känslan när dubbdäcken har åkt på igen. Det rullar trögt, du flåsar och känner dig allmänt klen. Våren kommer sedermera, racern dammas av igen – och du blir som en kalv på grönbete.

Söndagens Luciacykling med Borlänge CK var verkligen trevlig. Stort deltagande, en strålande vacker vinterdag och högklassiga lussekatter till fikat. Mitt enda orosmoln var kurvtagningarna, att mitt odubbade bakdäck släppte titt som tätt. Om jag fick pulstoppar på passet var det nog pga däckssläppen som gav viss hjärtklappning!

Innan dagens skolföreläsning hann jag i alla fall slänga på dubbis även bak på cyklocrossen. Dumt att skrota på väg till skolan liksom… Gött att kunna hoja stabilt, få frisk luft och inte behöva ta bil den korta biten till Högskolan Dalarna.

Hann inte njuta nämnvärt länge av fantastiskt väggrepp innan tankarna kom på annat håll; shit vad det rullar trögt! Nu var det inte längre några finmönstrade 32 mm Vittoria-däck som satt på. Med tanke på snigelfarten som jag höll kunde jag tro att jag satt på den festaste av alla Fatbikes – med tillhörande 10 000-dubbsdäck. Var snart nere på lättaste växeln, fick ventilera in massa kall vinterluft och oroades över att svetta ned de nytvättade kläderna. Kylan trängde igenom de tajta brallorna, höfterna var lika kassa som när jag springer och baksidorna var på samma usla humör som efter ett (för) hårt gympass. Jag kände mig världssämst faktiskt. Hallå, här ska jag försöka vara någon slags tävlingscyklist och så orkar jag knappt cykla 3 km till skolan!? Skärpning, tjockisspurtaren!

Jaja, jag tog mig i alla fall till skolan. 28-drevet (lättaste växeln) där bak är nog snart utslitet och jag får väl börja dressa mig i träningskläder för att inte svetta ned vardagskläderna, men det är smällar man får ta. Jag har nedförsbacke hela vägen hem sen och – redan nu – räknar jag ned till våren.

Livet är lite som att cykla till skolan med aströga dubbisar respektive snabba sommardäck. Man har perioder där det går tungt. Tentastressen i skolan, högsäsong på jobbet med 100 tajta deadlines eller sömnsvårigheter pga all oro inombords. Så är det för alla (även om alla inte vill erkänna det). Det fina är att det, förr eller senare, vänder. Vädret kommer tillåta sommardäck igen, tentafesten är ett faktum och sömnen känns harmonisk igen.

Försök att i det jobbiga se lite längre fram, att det kommer vända. Att ha tuffa perioder är inte bara en naturlig del av livet – det är även något som ger perspektiv på tillvaron och formar oss som människor.

Jag längtar efter april, fågelsång och till-skolan-cykling med sommardäck!