Under vintern haglar anklagelserna mot Petter Northug och nu när cykelsäsongen är igång hörs ofta snacket om att Cavendish, Kittel & Co bara gömmer sig i klungan – för att spurta sista 150 metrarna. Det är lata rackare som är rädda för vind på näsan och som endast kan spurta, sägs det. Jag håller inte med om denna kritik, utan hävdar att snabbingarna är väldigt kompetenta cyklister.

Marcel Kittel, de senaste två årens gigant i klungspurter, är en åkare som ofta benämns som en ”pure sprinter”. Den store tysken smyger med i 20 mil, med ett par kilometer kvar börjar hans tåg av hjälpryttare köra järnet och mot slutet serverar Tom Veelers ett uppdrag på silverfat. Allt som oftast slutar det med att Kittel korsar mållinjen först. Det är den förenklade versionen av 26-åringens framgångar. Det inte lika många vet är att han från början var en framstående tempoåkare, att det var åkstyrkan som tog honom till Skil-Shimano (nuvarande Giant-Alpecin). Väl i det holländska stallet började tränarna se en spurtpotential utifrån wattfilerna och resten är historia, som det så vackert heter.

De två senaste riktigt stora endagsloppen i Pro Tour, Flandern Runt och Paris-Roubaix, visar med tydlighet att det finns spurtare som behärskar mer än att trycka skyhöga watt i 150 meter. På Flandern visade Alexander Kristoff vilken fantastisk säsong han har genom att ta en ruskigt imponerande seger. Jag var skeptisk när norrmannen gick med i Terpstras attack med flera mil kvar, men det skulle visa sig vara ett vägvinnande drag. Duon – mot slutet främst via Kristoffs hårda jobb – höll resten av fältet på behörigt avstånd och väl på upploppet var det inget snack om saken. Det var taktiskt smart att hänga med Niki Terpstra, urstarkt att med mer än 20 hårda mil i benen orka med en utbrytning och för att kunna hantera kullerstenen lär du kunna hantera en cykel rent tekniskt. John Degenkolbs vinst nästkommande helg på Paris-Roubaix var inte mycket sämre. Giant Alpecin-åkaren lämnade klungan bakom sig för att brygga ikapp utbrytarna, väl i täten fick han ta ett stort ansvar för dragjobbet som ensam spurtare och inne på velodromen var ”Degen” ohotad i spurten.

Kollar man på prologer/kortare tempolopp på 5-10 km brukar det finnas ett par spurtare högt upp i resultatlistorna, helt enkelt för att de måste vara snabba över de distanserna för att kunna ta skalper på linjeetapper. När det under sista milen går i 55-60 blås måste du ha åkstyrka nog för att sitta med i ditt spurttåg utan att gå på ”rött”. Checka följande filmklipp för att se hur det går till de avslutande kilometrarna:

Last 3 km of Stage 8 of Amgen Tour of California

Lika väl som man kan anklaga spurtare för att vara lata, skulle man kuna anklaga andra typer av cyklister för att invänta sitt läge att gasa på. Det är inte direkt så att Chris Froome anför klungan hela vägen fram till Mont Ventoux på Tour de France – för att sedan ställa av Nibali och Quintana med ena foten i flaskstället uppför. Eller ta Philippe Gilbert, som knappast ödslar någon onödig energi innan det vankas Cauberg på Amstel Gold Race. Dessa åkare har full uppbackning av sina respektive lag helt enkelt för att de har störst chans att vinna.

I slutändan handlar elitidrott om att uppnå resultat – inte visa sig stark vid fel tillfällen. Visst kan man anföra klungan under flera mil i rak motvind i en förhoppning om att uppfattas som en gentleman, men då kommer man aldrig vinna något lopp heller.