Det var en vecka sedan Vätternrundan hojades och börjar väl komma till fler insikter om min fysiska status. Att jag gick mig totalt tom på loppet är nog inte det främsta skälet till att jag är risig i dagsläget, utan det är förmodligen ett resultat av hårt slit under hela året. Nu när jag inte kan hoja är det skönt att i alla fall kunna ha skrivandet som ”ventil”.

Att vara tävlingscyklist är inte alltid lätt. Det är en idrott som fordrar rätt stor träningsmängd, under säsong tävlas det flitigt och resultaten är väldigt blandade. Ena gången uppnår man ett stort mål – för att nästkommande tävling få syna asfalten. Sedan jag började tävla 2012 har det varit en blandad kompott av resultat/prestationer/känslor.

Ofta är det skitskoj att vara ute på race. Inte bara för själva tävlingsmomentet, utan även för hänget kring loppen. Dock kommer det givetvis motgångar också. Det kan vara så enkelt som att benen är dåliga för dagen eller att man faktiskt känner sig i slag, men att materialet stoppar ens framfart istället. Mycket kan hända helt enkelt!

Under årets säsong har det överlag gått riktigt bra och det värmer när folk kommer fram efter race och säger saker i stil med: ”shit vad du har utvecklats sedan 2012”. Visst har jag utvecklats mycket under min korta tid som cyklist och det är väl mycket tack vare seriös träning och massa goda råd från omgivningen. Har kunnat bocka av två av årets mål, att komma topp tio på elitrace och Sub7 på Vätternrundan. Så långt är allt frid och fröjd. Dock kostar det på att träna hårt i veckorna – och tävla många helger. Jag har känt mig sliten i perioder och kroppen har gett olika varningssignaler. Dessvärre är det svårt att bromsa upp när det behövs – det är ju skoj att hoja och motiverande när det går bra. Har i alla fall försökt ta någon extra vilodag, och – i alla fall kortsiktigt – har det fungerat. Efter misärben på både Kinnekullehelgen och Bureloppet gjorde det susen med ett par vilodagar inför Arlanda Test Track och Falkenloppet.

Efter Test Track och Falken kom så Vätternrundan. 30 mil, varmt väder och ambitioner att fixa loppet under sju timmar. Vi i Conti grejade det – med liten marginal. Kände dagarna efteråt att det var helt rätt att fightas på så länge det fanns kräm i påkarna och på slutet kravla sig kvar längst bak i klungan trots obefintlig energi och usel vätskebalans. En vecka har gått nu och jag inser mer och mer att jag har betalat ett högt pris för envisheten på VR. Allmän trötthet och en kropp som reagerar med feber på fysisk ansträngning. Eller mer konkret:

–          Huvudvärk

–          Konstig aptit, kan bli superhungrig mitt i natten och under dagen inte alls vara hungrig.

–          Oregelbunden hjärtrytm.

Jag tror inte att huvudproblemet egentligen är att jag gick mig tom på vätska på VR och att loppet gav min klart högsta Training Stress Score (wattbegrepp för total ansträngning) någonsin. Det kan säkert vara så att jag redan innan loppet hade en rätt sliten kropp och att urladdningen på Vätternrundan var en sådan ”käftsmäll” att kroppen nu tvärvägrar.

Vad som händer härnäst vet jag inte. Har i alla fall bestämt mig för att ställa in ett antal race och inte cykla förens kroppen känns okej. Med tanke på att hjärtat känns konstigt är det läge att gå iväg för provtagning för att se vad som kan vara fel. Jag tänker inte under några omständigheter riskera hjärtat och min allmänna hälsa bara för att jag vill komma igång snabbt med träningen!

Ni som känner mig personligen eller följer mitt tränande via bloggen är nog inte ett dugg förvånade över min nuvarande fysiska status. Det är inget snack om att jag tränar hårt (och ibland för hårt). Det är lätt att säga åt andra att ta några extra vilodagar när de börjar känna sig slitna men desto svårare att själva tagga ned när man är inne i det och tycker att hojandet är förbaskat skoj…

Är tacksam för alla tänkbara råd, kan vara alltifrån vad man bör ta för prover till hur träningen kan återupptas, när det väl är aktuellt. Ha de gött så länge=)!