För snart två månader sedan gjorde jag mitt senaste försök att hoja racer. Det gick – minst sagt – åt pipan. Tiden har gått, läkarbesöken har avlöst varandra och jag har fått utbrändheten på pränt. Idag, efter flera dagar med uppåtgående ork, satte jag mig så på min kära Venge igen.
Den enda cyklingen jag har bedrivit under sommaren är ett par svängar på en ”kärringhonda”, ofta i sällskap med ena lillsyrran och med ett par blomplockarpauser längs vägen. Att då sätta sig på en aggressiv aeroracer igen var helt klart ovant. Särskilt att ha händerna framme vid bromsarna var en sådan kontrast i sittposition mot den 3-växlade jonnen med fikakorg och vänta bara tills jag ska känna in bocken… Efter de första kilometernas lära-känna-varandra-igen-hojande kändes det hur gött som helst att sitta på Vengen=)!
Bara tid och puls på displayen. Wattmätningen har jag faktiskt stängt av helt , enda anledningen till att köra watt nu skulle vara om en läkare kunde säga: ”Jaha, du är utbränd och ska du cykla får du endast hålla 150W”. Nu är utbrändheten mycket mer komplex än så och ingen vet egentligen när jag är helt fit for fight. Något som jag i alla fall vet är att watt – och annat prestationsinriktat som distans och fart – bara skapar onödig stress just nu. Jag vill hitta tillbaka till grunderna och de egentliga skälen till att man hojar, nämligen frihetskänslan, naturupplevelsen och att det är ett utmärkt transportmedel för att ta sig till närmaste fik =). Pulsen har jag med bara som säkerhetsgrej, kan säga att dagarna inlagd på hjärtavdelning var en jäkla tankeställare…
Hoppas inte det framgår av bilden att jag inte har rakat påkarna på två månader;)!
Gröna Kiosken i Romme, ett av de närmaste fiken och särskilt glassen här är högklassig=).
Som sagt, det var längesen jag hojade. Senast det begav sig med cykling genomförde jag det som kändes som årets i särklass sämsta träningspass. Var så svag och kroppen svarade med feber och orkeslöshet. Förra helgens löpning avslutades med att framsida lår small. Detta är bara två av många bakslag här under sommaren. Innan jag drar några definitiva slutsatser om min ork och allmänna status vill jag låta hela dagen gå. Är så förbaskat trött på att bli utslagen för minsta lilla vardagsgrej att jag inte vill ta min fysiska status för given innan jag faktiskt känner och vet att jag har gjort framsteg i återhämtningen. Det där lät kanske inte så positivt, men man blir lätt pessimist i såna här lägen, tro mig. Vad som däremot är positivt är att det var skoj och skönt att vara ute på jonnen igen samt att jag inte kände av låret alls. Där kan jag dra slutsatsen att det snarare var en sträckning än bristning i framsida lår – gött=)!
Wiiii! Förstår att det är en härlig känsla att kunna cykla lite på en mer lättrampad sak än en kärringhonda;-D. För egen del blir det cykelinköp imorgon – när jag har klarat av ett besök hos tandhyggan som förmodligen kommer att misshandla min mun så illa att jag inte kan äta annat än soppa och smoothies de kommande två-tre dagarna…
För mig har det i de mörkaste stunderna hjälpt att varje dag skriva ner EN ENDA sak som jag är tacksam över just den dagen. Ibland kan det vara för svårt att fokusera på en ”positiv” sak, för vissa dagar är verkligen svarta. Men att hitta någonting man är tacksam över kan vara lättare. På det viset bryter man åtminstone de negativa tankebanorna för en liten stund, och efter ett tag har man en hel bok med ”tacksamheter” att bläddra i.
Kramisar!!
Det går inte att jämföra en rätt hot racer med en sliten och bortglömd kärringhonda:D! Men att ha hojat igen är så mycket mer än själva cyklingen, att jag nu kunde genomföra ett lättare träningspass – och inte känt av något orkesbakslag än – betyder att jag faktiskt gjort framsteg i återhämtningen=). Kul med cykelköp, vad kommer det bli för hoj? Du får ha jonnen som positiv målbild när du går iväg för att få tänderna fixade.
Jättebra grej det där med tacksamheten. Jag har fått diverse tips från olika håll, men just att skriva ned en positiv grej har jag inte hört innan. Förra veckan hade jag ett par riktigt låga dagar, då hade det gjort gott med lite ”tankeknep” för att bli aningen bättre till mods. Ett annat tips jag fått är yoga. Du råkar inte ha koll på någon bra bok/kurs inom yoga=)?
Kramar
Hmmmm…. Yogaformer finns det mängder av. Jag började med yoga när jag var 15, precis innan jag blev sjuk, och då fanns inte samma utbud av kurser och yogavarianter som idag. Därför lånade jag en bok på biblioteket och lärde mig därigenom de olika ”ställningarna” (asanas, på yogaspråk). När jag tog upp yogan igen, efter massor av år av tillfrisknande och andra träningsformer, började jag med Ashtangayoga på Ashtangayoga Uppsala. Dock var mitt fokus då bara den fysiska delen av yogan – jag ville bli mer flexibel och stark i ytterlägen. Jag kunde inte ta till mig den MENTALA biten av yoga, och förstod aldrig yogans kärna. Sedan blev det yogapaus igen i några år, men strax innan sommaren tog jag upp yogan efter tips av min naprapat. Det är nog först nu som jag är redo att ta till mig den psykiska delen av yogan – yoga som medicin och avslappning. Yogan går på ett djupare plan än vad bara de olika ställningarna ger i form av fysisk träning. Dock är yogans filosofi helt skild från den västerländska, och för att man ska ha den mentala effekten tror jag att man måste gå in i yogan med ett öppet sinne, vara beredd att helt förändra sitt synsätt på ”vetenskap”. SVÅRT, i synnerhet för oss västerlänningar, som har svårt att förstå hur t.ex. mat kan vara ”varm” eller ”kall” utan att vara uppvärmd/avkyld, hur infertilitet kan behandlas genom tryck på en viss punkt på vaden etc…
Med detta sagt – eftersom det är utbrändhet och överträning du lider av, tror jag att det är någon ”lugn” yogaform du ska fokusera på. En som har fokus inåt istället för på komplicerade ställningar. Precis som jag själv misstänker jag att du snabbt skulle gå in för att göra alltmer komplicerade ställningar, och se yogan som en tävlingsform eller utmaning istället för som en del i att lugna själen och läka sinnet. Därför tror jag också att det är viktigt att du hittar en lärare som kan guida dig rätt. Det finns massor av böcker, snabbkurser och fördjupningskurser på internet (t.ex. yogobe), men det är ”envägskommunikation”, och du har inte någon lärare som observerar och bedömer hur fort just du kan gå framåt i din yoga.
Själv har jag börjat med ”shadowyoga”, med Annika Lindberg som lärare. Mer om henne kan du läsa på http://www.stillastund.se och på hennes blogg, http://enaningomyoga.blogspot.se/. Hon finns i Örebro, vilket ju är en bit från Borlänge, men kanske kan du maila till henne och be om vägledning om vart du kan vända dig? Eller ta en privat lektion för henne? Jag gjorde det för att testa innan sommaren, och fick då ett program på en kvart att göra hemma. Istället för asthangayogan, där ett pass tar 1½ timme… Lite länge om syftet med att yoga är att lära sig att träna – mindre och få större effekt av de timmar man lägger ner på yogan. Ska fortsätta ta enskilda lektioner för Annika i höst har jag tänkt. När jag har mailat har hon svarat snabbt på alla möjliga och omöjliga frågor jag har, fast just nu är hon i Indien, tror jag.
Hoj – det blir en Specialized Vita Elite. Var och kikade på den i förra veckan och det visade sig att det faktiskt fortfarande var V-bromsar och Shimano Tiagra-växlar (racertyp för sämre motionärer men bättre än på kärringhondor) på den. SÅ TAGGAD! Fast det kommer att vara fullkomligt livsfarligt att möta mig på hemvägen, eftersom jag är van vid fotbroms och ”kärringhonda-växlar” och inte handbromsar med racerväxlar (som man växlar upp och ner med båda händerna istället för genom att vrida på en knapp)…