Jag kunde inte ha begärt mer för dagens distansande. Uppe i fina Dalarna över påsken och vädergudarna bjöd på strålande solsken och lätta vindar. Trevligt sällskap, lagom tempo och fika gjorde det till ett lyckat distanspass=)!
Vattenytan ligger spegelblank på Runn – som balsam för själen med dessa dalalandskap
Allt som allt var det distans, dvs. lugnt tempo, men det fanns även en del hårdare inslag. Det hela började med att jag kom iväg 10 minuter för sent hemifrån så fick hetscykla sträckan Vika-Falun. Lagom skoj att gasa på ouppvärmd och med knäböj i benen från gårdagens gymmande… Hann i alla fall precis i tid, om än flåsig och på för hög watt.
Väl inne i Falun mötte jag upp Plyhmen, Viktor, Sten och Tobias. Siktet för den fortsatta färden var inställt på Gustafs. Inte för att vi direkt var sugna på Mora By-stigningen, utan den stigningen var bara ett nödvändigt ont för att komma till det underbara fiket. Innan Gustafs pangades det på både en och två gånger. Att jag var alert på två skyltar, som de andra knappt såg, gjorde att det trissades igång. Nu var alla fem heltaggade på att bärga Gustafs-skylten – med olika taktiker. Plyhmen måste ha känt sig som Tony Martin så han bestämde sig för att bomba soloutbrytning med typ 3-4 km kvar. När det försöket var inhämtat fick vi lite vind emot oss och när vi började närma oss tyckte både Sten och Viktor att det var en god idé att börja spurta med cirkus 500 meter kvar till skylten. Där fick man med slitna påkar jobba för att täppa luckor – och sedan spurta. Jaja, vad gör man inte för ta en skyltspurt=).
Framme vid ruttens mål, fiket i Gustafs.
Kaffe + STORT wienerbröd för en så billig peng att man nästan får dåligt samvete. #studentvänligtfika
Nä men titta, även fikakungen Peter Snell befann sig på fiket när vi kom. En snabb överslagsberäkning ger ett odds på 1,30 att han skulle vara här (kan möjligen hänga i Torsång annars). Peter är, enligt mig, ett föredöme för hur man ska uppnå livskvalité på rundorna. Visst kan man få i sig energi i farten på hojen, men hur mysigt är det då!? Först sträcka bak handen i ryggfickan så att man mer eller mindre pajjar ryggen. Sedan snuvig halvt kväva sig själv med munnen full av bars och när man glupskt försöker ta nästa tugga smular energikakan sönder så att man tappar hälften på asfalten. Avslutningsvis dra i sig en halv balja vatten för att skölja ned skiten. Hur trivsamt är det på en skala 1-10!? Nä, tacka vettja cykelfika, det är livet på en pinne det=)!
Efter gofikat blev det lite uppsplittrat. Det slutade med att jag och Plyhmen blev ensamma och vi hojade på västra sidan om Runn, som bjuder på rolig och skapligt kuperad terräng. Han visade fina takter genom att parkera mig i sista knäppen uppför innan Ingarvet. Här har vi nog någon som ska bevakas när det vankas TCT på banorna vid Idkerberget och Sågmyra;).
Imorgon blir det grand finale på min mängdvecka genom hojande med PK Möbler-gänget på deras traditionsenliga påskdistanspass. Det krävs väl ingen Einstein för att räkna ut att jag kommer ha sopdåliga ben efter fyra distanspass + gym denna vecka, men det är bara bita ihop så blir det vilodag på måndag.
CSN betalar inte mig för att hoja dagarna i ända – det finns (tyvärr) inget program som heter ”Cykelproffs 240 HP” – så bäst att jag tar tag i avtalsrätten så att jag lär mig mer än vad pacta sunt servanda betyder…
Senaste kommentarer