Den här säsongen har jag varit rätt förskonad från krascher, krascher i den bemärkelsen att man får syna asfalten. Dock kraschade jag på ett annat sätt för fyra månader sedan när kroppen – efter en längre tids överansträngning – var helt körd i botten, något som påverkade mig på alla plan som människa. Nu när jag kollar i backspegeln och tänker tillbaka på utbrändheten känner jag en obeskrivlig tacksamhet gentemot alla fina medmänniskor som stöttat. Att ha en familj som ställer upp i vått och torrt, tålmodiga vänner som peppar och andra som delar med sig av livserfarenheter är att ha det gott ställt.

Det som jag i juni trodde skulle gå över på någon vecka visade sig vara mycket värre. Jag trodde mest att det var post-Vättern-syndrom och någon infektion som spökade, att lite vila snart skulle råda bot på hjärtklappning, yrsel och utmattning. Det blev inte bättre och när jag efter ett andra akutbesök blev inlagd på hjärtavdelning förstod jag hur illa det var.  Kände mig onekligen offside som 25-årig elitidrottare på en avdelning där folk hade drabbats av infarkter och andra hemskheter, men något var ju fel, annars skulle inte vilopulsen vara nästan tredubblad. När inläggningen förlängdes och det spekulerades i olika hjärtåkommor fruktade jag hela min framtid, det är liksom inte så att man bara kan trycka på en ”tänk-positivt-knapp” i de lägena. Tänkte på fotbollsspelare som strukit med pga. medfödda hjärtfel och konditionsidrottare som fått betala dyrt för att de ansträngt sig med infektion i kroppen.  Det var en stor lättnad när läkaren – efter tre ovissa dygn – berättade att det var lugnt. Jag fick åka hem, hjärtat var intakt och det behövdes inga ingrepp. De ingreppen som behövdes skulle komma från mig. Vila, ett anpassat leverne och att varje dag lyssna inåt på kropp och knopp var det som behövdes för att tillfriskna.

Denna svacka har fått mig att fundera mycket kring livet, i synnerhet vad man värdesätter här i tillvaron och vad man är beredd att offra för att nå framgång som elitidrottare. Jag fick min topp tio-placering, grejade Sub7 och erhöll ett hedrande erbjudande – med hälsan som insats. Hela sommaren offrades för att orken var bortblåst och det är skrämmande att tänka på att hjärtat kunde ha packat ihop helt.

Något man också kan fundera över är vad det innebär att ha det gott ställt. Här i västvärlden är det materiella välståndet överlag gott, men det är knappast någon garanti för lyckliga och hälsosamma liv. När det blir jobbigt är det inte toppbetygen, värstingbilen eller jättevillan som får en tillbaka på banan igen. Allt sådant kan vara trevligt – om man mår bra i övrigt – men det som verkligen betyder något är att vara omgiven av nära och kära som bryr sig. Att ha medmänniskor kring sig som orkar med att vara stöd när man knappt orkar någonting alls är att ha det gott ställt.

Tack för att ni finns, utan er hade denna krasch känts tusen gånger tuffare att hantera.