Eftermiddagens och kvällens velodromande, som för min del bestod av 1 km tidslopp och eliminering, är så avverkat. Helt okej prestationer egentligen i båda grenarna, men med medaljambitioner i elimineringen är det svårt att vara nöjd med en fjärdeplats.

I och med respasset i sprintkvarten fick jag ganska lång väntan inne i Falun innan det var på´et igen. Under mitt slötrampande på uppvärmningscyklarna fick jag beskåda sprintlopp, eliminering och andra klassers tidslopp. Till min stora glädje slog comebackande Isabelle Söderberg till med dubbla guld. Snyggt, Bella=)!

1 km kan tyckas vara en fjuttig distans, bara fem varv liksom. Men tro mig, man hinner bli trött, riktigt trött och man får vara glad om benen bär en efteråt. När vi satt i uppvärmningshörnan var det någon som beskrev detta tidslopp som ett självmord, ja, hårt och smärtsamt är det onekligen. Mitt enda fokus låg på att få till en fin egen prestation och så får de andra köra så fort de vill. Om det skulle räcka till fjärde eller sjunde plats kvittade nästan. Som eget mål hoppades jag i alla fall gå under 1.15. Av tidigare (mjölksyra)erfarenhet försökte jag öppna behärskat för att kunna hålla jämna varvtider. Kändes stabilt de första tre varven, men på det fjärde varvet började en bekant känsla – känslan av smärtsam och hämmande syra – göra sig påmind. Sista varvet var ett rent h-vete, om det inte hade varit för att det var SM så hade jag kastat in handduken. I klart avtagande fart rullade jag in på 1.14.88 och blev därmed femma.

bild 2

Värt att notera är den hårda kampen om guldet. Mayer slog först till med nytt banrekord, för att några minuter senare bli slagen med två ynka hundradelar av Ahlstrand

Det bjöds på desto kortare vila till elimineringen, kvällens stora mål. Var mest urrull efter tidsloppet som hanns med innan det var dags för hårdkörning igen. Jag hade målat upp loppet som att det skulle stå mellan fyra åkare: Jonas Ahlstrand, Preben Larsen, Lasse Myrberg och jag själv. Eller kanske rättare sagt tre åkare – som skulle göra upp om resten av pallplatserna bakom storfräsaren Ahlstrand. Helt riktigt var det vi fyra som återstod till slutet. Jag föll för frestelsen att lägga mig längst ned i banan bakom Jonas och Preben – ett klart otaktiskt val. Fick ”Myran” ovanför mig och således var jag instängd och körd. Ut som fyra – klart besviken över att inte räcka hela vägen upp på pallen.

bild 1

Sett till ren prestation behöver jag inte skämmas för elimineringen, alla tre som slog mig har internationell tävlingsrutin. Jonas Ahlstrand behöver väl ingen närmare presentation, Preben tävlar regelbundet utomlands på banan och Lasse Myrberg är veteranvärldsmästare i just eliminering. Det är bara det att jag är tävlingsmänniska (ingen nyhet kanske) och just att komma fyra suger så det har kommit både en och två svordomar. Tack i alla fall för uppmuntran efteråt från flera håll och påminnelse om att jag – efter utbrändheten jag gått igenom – ändå ska vara nöjd med att kunna vara med uppe i toppen och fajtas.

Ingen medalj idag, men två nya chanser imorgon i 4 km förföljelse respektive poänglopp (60 varv). Är tyvärr ingen Wiggins när det kommer till förföljelse – varken vad gäller kroppsform, åkstyrka eller skäggväxt – fast med få startande kanske det finns viss bronschans, om jag kan disponera loppet väl. I poängloppet är det bara att hoppas på sprättiga ben för att kunna casha in i spurterna.