Inte hindrade gårdagens skitväder oss BCK:are från att gasa – är det onsdag så är det helt enkelt TCT. Fick till två lopp att vara nöjd med, det första för att jag var på offensiven och det andra för att jag äntligen korsade mållinjen först. På race nio kom årets första TCT-seger.

IMG_4343

Race 1

Först ut var 2,5 varv på det i TCT- och Dalacupssammanhang kända Milsbovarvet för att sedan tuffa på upp till målgången i Mossby, en avslutning som bjuder på drygt 100 höjdmeter. Som den tjockisspurtare jag är hade jag väl inga större förhoppningar om att kunna rubba omöjlige Johan Sonesson där.

Lagom till starten kom det förväntade ösregnet och det var bara att slita på sig regnjackan och förbereda sig på en skitig tillställning. Hasse Carlsson – kungen av morgonutbrytningar – hade väldigt bråttom iväg och snart fick han sällskap av Janne i dagens första utbrytning. Jag ville väl också köra hårt så gjorde mig ett försök att brygga ikapp. Försöket gick väl inte till historien som tidernas bästa bryggning, utan hamnade i ett ingenmansland mellan tätduon och klungan. Väntade in fältet – bara för att gå med i nästa attack. Under i alla fall första varvet hade jag något slags motto att gå med i varje utbrytning samt sätta in egna attacker och ryckförningar. Min offensiv resulterade i att jag nästan ställde av en person: mig själv…

In på sista varvet var jag duktigt mosig och för varje attack blev både låren och skallen tröttare. Med ett par utbrytare inom behörigt avstånd utbrast jag: ”nu håller vi ett jämnt tempo i jakten”. Det ville sig inte bättre än att lill-Lundmark stack i samma veva i Tronsjöbacken och jag hade inget annat val än att ånyo gräva djupt i mjölksyraträsket för att inte släppa iväg flera snabbingar.

Efter Mora By-backen fortsatte det uppför mot grustaget i Mossby. Ovetande om vart mållinjen var attackerade jag på tok för tidigt där det var som brantast. Tvärdog efter ett par tramptag och fick kasta mig in bakom Sonesson & Co. Jag kunde visserligen hålla hjul, men kände att jag hade spelat alla mina kort. När det väl drog ihop sig till spurt hade jag noll kräm kvar och kunde bara agera åskådare medan Johan Sonesson spurtade hem det framför Emil Lundmark. Efter att ha kört mig själv sönder och samman med en normaliserad effekt på 325W i över 80 min får jag ändå vara nöjd med att bli trea.

Race 2

Planerna på att till lopp två härja runt x antal varv i Mora By skippades utan det blev – tack och lov – platt målgång i Torsång istället.  Mycket av den tidigare attackcyklingen skrotades och efter min egen urladdning under race ett ville även jag ligga lågt ett tag. Förutom en brutalt hård förning signerad Sonesson där jag gick på tokrött bak på hjul, hände inte så mycket inledningsvis.

Med 5 km kvar stack Johan Sonesson och jag kunde inte behålla trycket tillräckligt länge för att hänga med. När benen tvärvägrade försökte jag vinka fram de andra – utan resultat. Fick finna mig i att ligga framme i spets och höra: ”Nä, den där får du ta, Streijffert”. Flera andra ville spela på att jag var mest angelägen om att ta ikapp Sonesson, vilket var klart frustrerande. Hade ingen som helst lust att gå all in med en lång förning – med klungan bak på hjul. Slog av på tempot och satte in någon attack i förhoppningen om att bli av med de som var rädda för lite vind på näsan. När inte heller det fungerade tänkte jag ett tag bara skita i segerchansen och myscykla in till Torsång. Då klev i alla fall ett par andra fram och vi kunde, med mindre än kilometern kvar, hämta in Johan Sonesson. Med ett samlat fält blev det passiv åkning á la velodromsprint och fajt om de bästa hjulen. Jag lät Janne och Emil Lundmark dra igång innan jag började spurta. Kom iväg ganska bra på den lätta växeln och när jag i min vänstra ögonvrå såg Björn komma i full kareta petade jag i allt tyngre växlar för att kunna fortsätta trycka max. Inombords bar jag med mig känslan att det snart – i vanlig ordning – skulle svischa förbi en Soja Cycling-klädd snabbspurtare, men han kom aldrig. Ingen annan kunde passera heller så jag kunde därmed inkassera min första TCT-vinst för 2015.

Får säga att de två senaste loppen, Arlanda Test Track och detta TCT, har gjort gott för självförtroendet. När det är som spurtare man vill vara okej värmer det att ta ett spurtpris och efter många försök spurta hem en träningstävling.

IMG_4345

De få gånger man faktiskt vinner kan det vara värt att unna sig bubbelbad och favoritölen Staropramen. Mycket skum här=)!