Dubbeltvåa

TCT-säsongen pågår alltjämt och på gårdagens race tog jag på mig min vanliga roll, att vara morgonutbrytare. Blev väl trött av solokörningarna (vilken skräll) och räckte inte riktigt till hela vägen, men blev i alla fall tvåa båda gångerna som vi körde vid Idkerberget/Tuna Hästberg.

Hög tid för nya klossar…

Med allt tidigare solnedgång modifierade vi Idkerbergsloppet. Istället för att köra fram och tillbaka på den vägen drog vi målgång direkt i Tuna Hästberg. Klart kortare distans och ingen Mr-köra-in-alla-utbrytningar, Mathias Thunmarker – som upplagt för att kanske kunna få en utbrytning att hålla. Bestämde mig från start för att sticka i den långa Idkerbergsbacken och i den bästa av världar skulle Moris och Tomas ha kört sig trötta lagom till min attack. Jag vet inte hur trötta de var, men jag blev i alla fall trött av att sticka tidigt i backen. Med mjölksyra upp över öronen var det lättare sagt än gjort att fortsätta mosa över krönet. Fick gå ned lite i ansträngning innan jag kunde soloköra á la watt-pace. Med två-tre kilometer kvar såg jag att klungan skulle köra in mig och då var det bara att slå av.

Passade på att rasta benen en sväng och spana in hur de andra såg ut. Noterade att Tomas låg 10 meter bakom klungan; materialstrul månne!? Nejdå, jag hann inte fästa blicken framåt särskilt länge innan Tomas hade satt in en stenhård kilometerattack. Lite senare gick även Moris iväg på egen hand och eftersom jag var för seg i reaktionen var det en ansenlig lucka de hade skapat sig. Jag, Åberg och Janne började samarbeta in i målbacken innan fikakungen aka Peter Snell attackerade. Passade på att haka på honom innan jag ökade på farten. Erik var den enda som satt klistrad på mitt hjul. Moris var snart inkörd och det var inte superlångt fram till Tomas, men jag ville inte vara den som gick all in – bara för att bli nedspurtad med 50 meter kvar. Jag slog av åt sidan, fick fram Erik och sedermera Janne som hade anslutit. Janne fick dra igång och från hans hjul kunde jag bärga spurten för att bli tvåa bakom alltid starke Tomas.

Andra loppet blev en helt ny historia. Start i Tuna-Hästberg, vändning borta vid stora Ludvikavägen och sedan avsluta uppför en smal mastodontbacke i Tuna Hästberg. Jag hade föredragit ett chilltempo bort till vändningen åtminstone, men de andra ville annat. En första attack signerad Tomas och Moris följdes upp av mer offensiv längs vägen. Bästa läget var nog när jag var loss allena och sedan fick upp Moris som hade bryggat ikapp. Om vi hade gett allt där och då hade det nog kunnat gå hela vägen. Jaja, lätt att vara efterklok. Fältet återsamlades innan profilen Hasse stack iväg. Jag gillar sedan tidigare motlutet in i Tuna-Hästberg så där pangade jag på med ambitionen att vara själv in i målbacken. Det gick inge vidare. Den luckan som jag hade skapat hade snart Janne smugit in. Med honom på hjul, mjölksyrafyllda påkar och en j-vla brantingbacke på 10-12% hade jag inga kanonchanser att vinna. I och med att klungan tog in vågade jag inte vänta särskilt länge, utan det blev ånyo en attack, eller rättare sagt ett attackförsök. Janne hade inga problem att följa och när han sedermera ökade på farten fick jag ge mig och inse att jag återigen blev tvåa.

Det hade väl varit kul att vinna något av loppen, men jag fick mig i alla fall fin och rolig träning. Att benen inte kändes tipp-topp berodde helt enkelt på att jag körde hårt (mjölksyra = oskön känsla). Under race 1 hade jag en normaliserad effekt på 361W, vilket jag tror är min högsta notering under årets TCT-säsong. Peakade dessutom 1479W så nog var benen med mig allt.