Efter förra årets strul med den svenska byråkratin är det nu åter dags för Hammarö 3-dagars, en av årets roligaste cykeltillställningar. Ser verkligen fram emot att köra fyra etapper och på GP- och linjeloppet har jag förhoppningar om att kunna göra väl ifrån mig i och med den platta banprofilen.

För mig blir detta andra starten på Hammarö 3-dagars. Senast det begav sig var 2013, då som nu i seniorklass. På prologen och tempot var jag – med racer och otillräcklig åkstyrka – långt efter de snabbaste. När det skulle köras i klunga gick det bättre, på GP:et var jag nog kring 20:e plats och på det omtalade linjeloppet (det som sedermera ströks) var jag med där framme när det drog ihop sig. Vad jag framförallt gillade var att få genomföra något sällsynt i Sverige, ett etapplopp, och så var det god stämning där nere. Alltifrån funktionärer till hotellpersonal var väldigt trevliga=).

Nu när det är dags igen har jag absolut inga förväntningar på mig själv för de två första etapperna, prolog och tempo. Jag har visserligen tempobågar monterade på racern, men varken material eller fysisk kapacitet räcker till mot de många duktiga tempoåkare som finns i seniorklassen. För att få en liten uppfattning om vad seniorerna gör mot klockan kollade jag gamla resultat, vinnaren snittade 46 blås på tempoetappen – inte illa pinkat! Skulle jag ens försöka hålla sådana hastigheter skulle jag ligga i diket och spy efter 2 km… Nej, jag kommer köra mitt eget race, lägga mig på en watt som jag vet håller för 15 km och skulle det finnas kräm kvar på slutet är det väl bara att försöka öka. Min enda förhoppning är att hitta flowet i tempognetandet och sen vore det ju trevligt om inte alltför många blåser förbi bakifrån.

När det sedan vankas GP- och linjeetapp hoppas jag att benen är ordentligt väckta av de föregående etapperna och att all vinterträning i gymmet och velodromen faktiskt gör mig till en bättre spurtare. Det är en sak att persa flygande varv på banan och höja sin korta watt- en annan sak att få ut det i en klungspurt. Minst lika viktigt som sprättighet är att ha positioneringsförmåga och tuffhet för att komma rätt i spurten. Det duger inte att komma in på upploppet som 20:e man och sen fega ur för någon armbåge. Förhoppningsvis har jag nytta av att ha tävlat en del på banan, särskilt på elimineringsloppen har det handlat om att ta för sig i tajta lägen.

Till min stora glädje får jag sällskap i seniorklungan av två klubbkamrater, Andreas Blomqvist och Janne Jakobsson. Om dagsformen finns där och vi kan utnyttja våra styrkor är jag övertygad om att vi kan ordna någon framskjuten placering åt Borlänge CK.

Nej, nu får det räcka med skrivande, måste ju även hinna med den obligatoriska benrakningen innan det är dags att bege sig söderut. När jag ändå är igång med rakhyveln kanske man skulle passa på att raka av sig ”skägget” också=).