Bråkande katter – farligt för en cyklist

Idag, denna ljuvliga vinterdag, blev det långpass på cykelcrossen. Slog på stort och körde årets längsta runda, vilket i sig inte säger så mycket… Hade tänkt skriva ett inlägg om den roliga Runnleden, vyer som var som balsam för själen och en vänlig bilist, men väljer istället att berätta mer ingående om passeringen av Aspeboda. Fick stifta lite väl närgången bekantskap med två katter, något som kunde ha gått åt h-vete både för mig och de hormonstinna katterna.

Det var inte tänkt att bli vinterdistans idag. På schemat från ”Ljunken” stod faktiskt gym. Det där med att lyfta skrot är ju skoj, i alla fall när kroppen känns stark och gärna ihop med en peppande polare. Dock fanns det ingenting med gymmet som kändes peppande idag. När jag slösurfade vid datorn i morse och fick dra för persiennerna för att slippa bli förblindad av det starka solljuset, kände jag att dagens träningsplan måste revideras. Bestämde mig helt enkelt för att flytta om i träningsplaneringen och ta veckans långpass nu när det var utmärkt väder för att få sig 3-4 timmars trampande. Gymmet får bli imorgon!

Rullade på rätt bra idag. Eller det rullade inte på bra i den bemärkelsen att det gick fort (hej tröga vinterdäck och lågintensiv träning), utan var snarare att jag hittade en skön känsla. Påkarna var helt okej, det var gött inombords att komma ut i friska luften och hade, trots avsaknaden av sällskap, kul på hojen.

Nu ska jag dock berätta om det som inte var fullt lika roligt. På hemvägen körde jag över Aspeboda, vilket inte borde vara några konstigheter, tänkte jag. Kom från grusvägen över Vargliden, passerade kyrkan och tuffade – med härligt gassande sol – förbi skolan. Tog sedermera vänster och fick så den svepande nedförskörningen förbi någon bondgård. På säg 50 meters håll såg jag en orange katt slinka över vägen. Reflekterade inte mer över det. När jag sedan kom i jämnhöjd med stället där katten passerade hände allting väldigt fort. Från ingenstans – som skjutna ur kanoner – kom två vrålande katter. Uppumpade av ilska hade kattduon ingen som helst koll på omgivningen, utan stackaren som blev jagad styrde kursen rakt mot mitt framhjul. Jag fick panik, katten såg i sista stund mig – och båda drog på en tvärnit för att slippa kollision. Undrar om inte den här händelsen framkallade dagens högsta pulsnotering under ett annars lugnt och städat distanspass? Pust, det där kunde ha gått illa…