Det är med blandade känslor som jag reflekterar över dagens Skandis GP. Glädjande att ha känt sig starkare än någonsin och få utdelning för formtoppningen, men klar besvikelse över att bli åtta med en målsättning att nå pallen. Ge mig ett par dagar så kanske jag kan vara nöjd ändå över loppet, det var ett ruggigt starkt startfält och banan är skoningslös mot oss cyklister.

Givande uppladdning

Det blev tidig uppstigning i morse för att kunna ge sig själv perfekta förberedelser inför dagens Skandis GP, ett av årets stora mål. Jag och helgens roomie, Jimmy Bodin, fick oss först en stadig frukost i lugn och ro innan det bar av bort till Blåsenhus. Den första delen av uppvärmningen körde jag ihop med Jimmy på det tekniska partiet av banan, dvs. från kårhuset och på den ”mysiga” kullerstenen ned till domkyrkan. Klockrent att nöta in de svåra kurvorna och få vägledning av en rutinerad elitcyklist. Efter nålning av nummerlappen fortsatte uppvärmningen, nu mer högintensivt på trainern. Det blev en mix av sub-tröskel, hårdrock i lurarna och snack med passerande cykelfolk innan det så var dags att bege sig till iväg för inskrivning och start.

 Skandis 2014 3

Skandis 2014 2

Skandis 2014 Pär10

Foto: Pär Lundqvist

För tufft – till slut

Starten blev råfail för egen del. Stod framme i första ledet och var helt inställt på att komma iväg snabbt och smidigt för att ta en framskjuten position redan från början för att inte få lida av ”dragspelseffekten” längre bak i gänget. Det gick åt h-vete – på grund av misslyckad iklickning av vänsterpedalen. Innan jag satt som jag skulle var jag nästan sist i klungan och Carolinabacken fick användas för att ta sig framåt rejält i fältet.

 Skandis 2014 Pär9

Foto: Pär Lundqvist

Skandis 2014 Pär8

En av alla utmaningar på denna bana är partierna med kullersten. Foto: Pär Lundqvist

Efter två tuffare varv för att få den positionen jag ville ha kunde jag så övergå till att följa min plan för racet: inget onödigt slit på platten (läs wheel sucka) och gärna ligga långt fram i slottsbacken för att kunna kontrollera tempot samt ha möjlighet att falla bakåt i klungan och ändå inte tappa tätkänningen. Under vårklassikerna har jag särskilt studerat en cyklist i världseliten som jag gillar, spurtaren John Degenkolb i Giant-Shimano. En fantastisk åkare som har åkstyrkan och det taktiska kunnandet att hänga med även på stentuffa race. Just det här med att söka position långt fram inför varje stigning är något som jag har försökt lära mig från Degenkolbs hojade. Om jag fick välja åkegenskaperna hos någon i världseliten skulle jag vilja vara som honom (dock inte spurta lika fult;)).

 Skandis 2014 Karin

Själv grinar man illa medan Henke kör sitt vanliga pokerface – skapliga kontraster…Foto: Karin Engen

Skandis 2014 Pär4

Foto: Pär Lundqvist

På det stora hela kändes de första 10-12 varven skapligt stabila. Alltså det ska ni verkligen inte tolka som att jag tyckte att det var walk-in-the-park – det var otvivelaktligen stentufft – men jag kände att jag hade kontroll på läget och det fanns lite kräm kvar i påkarna. Det var någon attack i slottsbacken av vasse Dejert som var så där brutalt hård att hänga med på, men på ren envishet gick det att bita sig fast och få kontakt ganska snart igen. Efter uppskattningsvis halva racet gick Super-Henke loss och det hände inte så mycket bland oss som låg bakom. Tror att det för stunden var jag, snabbingarna i Team Canyon – Nisse och Dejert -, en Västeråsåkare och möjligtvis även en Norbergare, minnet är aningen diffust… Henke kändes på tok för stark för att det skulle vara värt att attackera upp till honom och jag satte mitt hopp till att Team Canyon skulle vara så segersugna att de skulle ta ansvaret för att jaga ikapp, men så blev det inte. Givetvis borde vi ha tagit ett gemensamt ansvar för jakten – om vi var där för att vinna!

 Skandis 2014 Pär5

Sedan Henke ställde av oss blev det inledningsvis fulspel och avvaktande cykling. Foto: Pär Lundqvist

Sedan Henke gick solo blev utvecklingen av racet inte som jag ville. Min mardröm på förhand inträffade, att Nisse och Dejert – båda med kapacitet att vinna GP:et – började attackera mig och de andra stackarna helt enligt skolboken. Någon gång stack Dejert medan Nisse lade sig jämsides och kollade på mig som att jag allt skulle ta attacken. Vad göra i de lägena? Man måste på stående fot – med en puls på 85-90% och en vimmelkantig skalle – bestämma sig för att antingen svara på attacken (helst genom att ställa av dem bakom) eller hålla sig cool och vänta in att någon annan tar ansvaret för jakten. Visst bör man vara kylig, att försöka ta varje attack är rena självmordet, men samtidigt – när man siktar på pallen – kan man inte släppa iväg favoriter hur som helst. Någon gång tog jag attacken och när jag var ikapp Dejert stack bara Nisse direkt, kul jul… Attackerna skedde mestadels på platten på Dag H och slottsbacken blev en smärtsam historia när man inte fick återhämtning på de lättare partierna.

 Skandis 2014 Eva4

Dessa två Canyon-åkare körde effektivt mig sönder och samman till slut… Foto: ”Cykelfröken”

Skandis 2014 Eva5

Av mitt ansträngda ansiktsuttryck att döma var detta vid Dejerts monsterattack uppför. Foto: ”Cykelfröken”

Skandis 2014 Eva2

Jakt efter någon som har attackerat. Vatusan, kan inte folk chilla lite, det blir ju jobbigt när det ska härjas med attacker;)! Foto: ”Cykelfröken”

Med ett par varv kvar såg jag till min stora besvikelse något blått i ögonvrån i Carolinabacken och när kollade mer noga var det Johan Eriksson. Jag trodde att han var borta ur racet, men nu var ännu en starking med i fajten och då var vi helt plötsligt sju med i gemet bakom Henke. Det var jag, 2 gånger Team Canyon, 2 gånger Västerås CK, Norberg och Johan. Henke var så långt före att hoppet om seger var borta. Däremot var pallen fortfarande nåbar. Fler attacker från Canyon, som senare innebar att Nisse kom loss helt, och även lagkörning från Västerås gjorde livet surt för mig. Det blev någon all-in på platten på slutet och även en slottsbackeattack signerad Johan som dödade mig så pass att jag fick ge mig i allra sista stigningen. Känslan när jag började sacka efter när det i potten fanns en spurt om tredjeplatsen, var fruktansvärd. Det var rena rama käftsmällen, både fysiskt och mentalt. Fysiskt sade påkarna ifrån helt och oavsett hur häftigt jag andades hade jag inte en chans att syresätta kroppen och inombords fanns det många fula ord när det var uppenbart att jag skulle tappa helt. Avståndet uppe på borggården var för stort för att köra in nedför genom slottsporten och ut på Dag H och när jag såg bakåt att det var lugnt för bakomvarande cyklister slog jag besviket av på trampandet och gled in på åttonde plats.

 Skandis 2014 Pär

Foto: Pär Lundqvist

Besvikelse – just nu

Det var nog rätt uppenbart för alla i omgivningen att jag var skitbesviken efter racet. Jag är utpräglad tävlingsmänniska och har jag satt ett tydligt mål att nå pallen blir jag givetvis besviken om det inte lyckas. Att vara tävlingsmänniska är väl på gott och ont. På race skulle jag säga att det är min absoluta styrka som cyklist, till och med viktigare än att jag kan spurta skapligt. Tävlingsinstinkten gör att jag är beredd att ta hur mycket smärta som helst och gå igenom blod, svett och tårar – om det är det som krävs för att lyckas. Baksidan, i alla fall ibland, är att en sådan personlighet innebär att man ställer höga krav på sig själv och ser man lite rationellt på racet borde jag kanske vara nöjd, med tanke på det förbaskat starka startfältet. Som det kändes på förhand fanns det 6-7 åkare som kunde ha vunnit Skandis GP och att försöka hålla sig där framme är knappast en dans på rosor – det gör ont! Om man nu lägger resultatet åt sidan och försöker se till ren prestation istället kan jag inte vara annat än nöjd. Hela årets tränande har flutit på kanon utan ofrivilliga uppehåll och senaste månadens träning har varit helt inriktad på att ge sig själv bästa möjliga förutsättningar till topprestation idag. Stark var jag – med mina mått mätt. Jag har faktiskt aldrig känt mig så stark på en cykel, en klar skillnad mot förra året. Backen kunde hanteras på ett klart bättre sätt, det fanns power nog att följa en del attacker och det taktiska kunnandet blir bättre för varje race, allt det är jag kanonnöjd med. Efteråt fick jag mycket uppmuntran och beröm av massa trevligt cykelfolk, stort tack för det. All positiv respons värmer helt klart! Vad jag framförallt blev glad för var att Bella tyckte att jag körde smart, när någon med cykelöga och erfarenhet från cykelproffslivet säger att man hojade rätt betyder det ju faktiskt att man i alla fall inte körde helt med huvudet ifrånkopplat=). Sedan kan man alltid vara efterklok, kanske att man skulle ha varit kallare vid någon attack här och där, men vatusan, ett cykellopp består av massvis med snabba beslut och jag är inte erfaren nog att ta rätt beslut vid säg 30-40 olika tillfällen. Ibland blir man lite för ivrig och slår av ”energisparläget”, vilket kostar. Jaja, för varje race blir jag lite klokare och lär känna både min egen och konkurrenternas förmåga bättre. Dock var det inte något felbeslut som var främsta skälet till dagens placering, utan det var helt enkelt för att de andra var bättre. Hatten av för allas prestation, och särskilt imponerande och skoj med Henkes insats. Jag är glad för hans skull, efter allt slit på olika läger förtjänar han denna vinst=)!

 Alla ni som har varit med vid min sida och stöttat före, under och efter racet har alla en plats i mitt hjärta, jag suger åt mig av all uppmuntran och det är allt sådant som fyller på de mentala energiförråden så man får ork och lust att fortsätta tävlingssatsa. Idag fick jag återigen bekräftat hur förbannat skoj det är att tävla och jag ser fram emot resten av säsongen. Det som stundar härnäst på tävlingsfronten är tre lopp nere i Kinnekulle med omnejd om två veckor. Till veckan har jag faktiskt ett litet cykelbreak, mest för den mentala återhämtningens skull. Säsongen är lång, hög motivation är A och O och det gör gott för hungern att ställa ifrån sig hojen ibland och träna alternativt istället. Det enda som sker med cykeln är att leda gruppcykling på tisdag med Campus1477 och sedan väntar jag till helgen innan jag rastar jonnen igen.

 Ge mig lite tid och perspektiv på detta så kan jag nog vara nöjd med helheten – inte bara den rena prestationen=).

Resultat