Åh, vilken mysig dag – inledningsvis. En mysig vinterdag, mysigt solsken och en mysig känsla inombords för att det var roligt att hoja vinterdistans. Körde på känsla, sökte mig till vackra platser, lyckligt ovetandes om vad som skulle inträffa. Blev sedermera både trött och kall och när huttrandet var som värst såg jag ingen annan utväg än att ringa efter hämtning.
Preppande för att ha något att dricka i mer än 15 minuter ute i kylan
Sportdrycken kan förväxlas med T-röd i färg…
För att skydda det lilla som finns i skallen skippade jag vanlig cykelhjälm idag och tog skidhjälmen istället. Om äkta cykelnördar finner att jag bryter mot x antal paragrafer i ”The Rules” så har jag full förståelse för att ni vill säga upp bekantskapen med mig;)!
Hann väl cykla i dryga halvtimmen innan jag fick kommentarer för mitt hjälmval. Stack iväg hemifrån solo, men när jag närmade mig Torsång såg jag ett cykelsällskap på håll. Med gott humör och solsken tyckte jag att det var en god idé att brassa på för att komma ikapp dessa cyklister som visade sig vara delar av nya Team Ormsalva (Jeppe77, ”Gabbe”, Bella och Ahlstrand). Var duktigt flåsig när kom upp på hjul och första kommentaren var typ: ”Fan, har du tempohjälm på dig?” Sedan visade det sig att Ormsalvorna skulle fika i Torsång, vilket jag inte var så sugen på med 35 minuter på displayen…
…Blev att tuffa vidare på egen hand, här med en liten paus vid Aspebodas golfbana
Fortsatte norrut över Valsan. Det är ju så fint vid övre Valsan!
i
Framme i Insjön. Passade på att smita in på ICA och få vattenflaskan påfylld inför hemfärden. Efter det snabba stoppet i Insjön började det smyga sig på en inte alltför angenäm känsla. Märkte att armarna började stelna till och gjorde så gott jag kunde med viftande för att hålla igång blodflödet i armarna. Min första tanke; jag gymmade faktiskt igår, kanske att jag var stel pga träningvärk i armar och bröst? Nej, träningsvärk var inte den primära orsaken till stelheten. Jag hade drabbats av en oskön kombination, att glykogenförråden sinade samtidigt som det blev allt kallare ute. Märkte tydligt efter 14-tiden att kylan tilltog. Stannade till vid en busshållplats, tryckte i mig allt jag hade av bars och hivade i mig vätska. Kanske fick en viss energiboost av stoppet, men faktum kvarstod: jag var klart nedkyld. Kände på soft shell-jackan att svett hade frusit till och nu började även låren strama pga kylan. Behöver jag säga att fötterna var kalla också?
Även om tröttheten var påtaglig och kylan bitande kunde jag i alla fall tänka klart och inse följande: jag måste fixa hämtning. Klockan var över 14 och med 3-4 mil hem skulle jag inte vara hemmavid innan mörkrets intåg. SMS:ade farsan, bifogade en print screen på vart jag befann mig och sade att jag tog vägen över Arvslindan och Bäsna. Trampade vidare – utan pling i telefonen. Fan, kan jag inte få skjuts hem!? Stannade till igen, kollade telefonen och såg att mitt Imessage inte hade levererats. Lyckades med mina frusna fingrar fumla iväg meddelandet som vanligt SMS, varpå farsan ringde upp ett par minuter senare. Försökte få ur mig att det var nödläge och han förstod att jag verkligen behövde hämtning för att inte bli en djupfryst tjockisspurtare. Han vet efter mina tidigare väggningar (läs Vätternrundan 2014) att jag inte gnäller i onödan när jag tränar/tävlar…
I väntan på hämtning fanns det bara ett alternativ, att fortsätta trampa. Jag höll igång händerna, viftade med armarna och slog på låren – allt för att hålla igång värmen så gott det gick. För mötande trafik lär det ha sett helknasigt ut, men vad tusan gör man inte när känseln börjar försvinna på allt fler ställen!? På håll trodde jag att varje bil var farsan för att sedan bli besviken när så inte var fallet. Väl i Bäsna möttes vi.
Bort med bilbarnstolen, fälla sätena och stoppa in cyklocrossen i bilen. I all hast och panik över att ha risig känsel i kroppen trodde jag mig ha förlagt mina kära solglasögon. De satt bak på nacken, fick jag höra. Hade bra koll på läget – NOT!
På med häckvärmen, tå- och fingergymnastisk för att återfå viss känsel och väl i Borlänge fick jag mig en stor Red Bull för att återuppliva en slutkörd kropp och knopp
Väl hemma – efter välbehövlig dusch och med mjukisstället på – gick jag loss i kylskåpet efter energirika livsmedel. Valet föll på hemmagjord tårta och fullfet mjölk, det borde väl vara bra recovery?
TV-soffa, Premier League-fotboll och täcke – check
Idag blev det flera dumma misstag under samma pass. Det var korkat att trissa ikapp de andra cyklisterna och när det är nedåt 7-10 minusgrader är det i kallaste laget för utecykling, fick jag erfara. Vad som inte var ett misstag var att jag erkände mig besegrad av trötthet och rådande väderförhållanden. För två år sedan hade jag inte kastat in handduken så här, utan då hade jag fullföljt passet och kört sista biten i mörker. Det kunde hade gått illa om jag inte hade blivit hämtad, så pass nedkyld var jag… Imorgon (och förmodligen också på onsdag) är det vila som gäller
Senaste kommentarer