Efter att ha haft en stabil säsong utan direkta missöden på tävlingar kom idag besvikelsen på anrika Solleröloppet. Benen fanns där och följde min taktiska plan, men väl genom sista kurvan grusades alla förhoppningar om en skaplig placering. En krasch strax framför mig och så var det bara att säga hej då till den klungspurten.
Om loppet hade gått förra veckan hade jag inte varit ett dugg osäker på dagsformen. Då hade jag ett härligt flow och tog två TCT-segrar som jag är oerhört nöjd med. Denna vecka, däremot, har det inte alls funnits samma klipp i påkarna. Tyckte att jag var rätt kass på träningstävlingen i onsdags och gårdagens benväckning var på intet sätt lysande heller. Hur skulle det kännas nu på Solleröloppet?
Med Gesundabacken i ett tidigt skede skulle jag få ett snabbt kvitto på min fysiska status. Efter att ha hört om den smala vägen och ”brytbackspartiet” uppåt toppen hade jag stor respekt för klättringen. Försökte att sitta med högt och inte riskera att missa någon grupp av starkingar. Att det var brant på slutet kan jag skriva under på, 20-25% lutning har en tendens att göra ont… När det kändes tungt att få runt tramporna trodde jag mig ha en lättare växel, men icke sa nicke! Fick gilla läget på 39-25 och bryta mig upp till krönet.
Framåt Orsa, med drygt sex av totalt fjorton mil avverkade, kom så en farligare utbrytning än vad klungan först förstod. Efter offensiv körning ett tag kom starke Nisse Karlsson (Team Canyon) loss tillsammans med en Skara- och en Aktivitusåkare. Med långt kvar av loppet och Skeerbackarna i antågande vågade jag inte satsa på denna utbrytning. Att de snart hade byggt upp en stor lucka skulle dock visa sig förödande för oss andra. Med Skara och Aktivitus representerade i utbrytningen försvann de två bästa seniorlagen från dragjobbet.
Efter rimligt tempo uppför Skeerbackarna kom det desto fler tempoökningar under de platta milen innan varvningen på Sollerön. Flera av de starkare herrarna som jag hade koll på sedan tidigare satte in attacker och jag såg inget annat alternativ än att gå med. Benen svarade upp väl i rycken och även om det inte blev några bestående utbrytningar förstod jag att chansen skulle finnas där på en fin placering. Vid varvningen när vi gick in på det avslutande ”SM-varvet” förkunnades det att vi hade 1.20 fram till utbrytartrion, ett avstånd som mycket väl kunde hålla om inte tillräckligt många tog ansvar för jakten. Över Gesunda bildades ett antal mindre grupper, men den efterföljande utförslöpan samlade ihop fältet igen. När det inte blev någon organiserad klungkörning kom två ytterligare utbrytare loss (en Skara och en Aktivitus). Få verkade tro på deras attack och när vi dessutom såg att vi tog in på tättrion fanns det förhoppningar om ett helt återsamlad fält till målgången.
Dessvärre gick det inte tillräckligt fort i klungan, utan det som hände istället var att den nya utbrytarduon kom ikapp den ursprungliga utbrytningen och de fem fick göra upp om de främsta placeringarna. För resten blev det fight om positionerna inför upploppet och det enda som gällde var att avancera för att aspirera på en topp 10-placering. Jag kan inte påstå att det kändes helt betryggande när det började skrikas, vinglas och tvärnitas på flera håll, men det var bara att göra sitt bästa och inte vika ned sig. In i sista böjen – en kritisk 90-gradare till upploppet – satt jag kring tionde plats i klungan och taggad för att snart få ge järnet i spurten. Ett par placeringar framför mig såg jag hur en snubbe gick i asfalten. H-vete kände jag inombords, men såg en öppning att passera på vänstern. När så ytterligare cyklister blev indragna i kraschen var det stopp för min framfart. Fick tvärnita och rycka ur pedalen för att inte själv gå i marken. Stillaståendes vid roten av upploppet såg jag hur andra snabbspurtare svischade iväg och gissa om tävlingsmänniskan inombords kokade!?
I ren ilska började jag ändå spurta när jag hade fått i pedalen igen, främst för att få avreagera mig. Efter målgång kring en 20-30:e plats (?) fortsatte adrenalinet att pumpa och ska inte sticka under stolen med att det blev både en och två ljudliga svordomar. Även om jag har trappat ned mina cykelambitioner finns det inte – i stridens hetta – en off-knapp för tävlingsinstinkten. Jag kan inte låtsas vara nöjd när jag i själva verket är förbannad över loppets utgång. Med stundande midsommarfirande med släktingar var det lika bra att tillåta sig att bli skitsur– för att snabbare kunna bli på bättre humör igen.
Att bli påverkad av krascher är en del av cykelsporten och den dagen då jag inte kan acceptera det får jag väl börja med snooker eller schack… Först och främst är jag tacksam för att jag själv slapp syna asfalten. Sedan vill jag inte bara skylla på otur heller. På Hammarös GP-lopp satt jag tillräckligt framskjuten för att undvika en spurtkrasch – nu blev jag själv indragen. Jag visste på förhand att sista kurvan var vansklig och där hade jag behövt sitta kring 3-4:e hjul, dels för att maxa spurtchanserna och dels för att minska risken för vurpor.
Det som är skönt i besvikelsen är att det är tävlingsdags redan på söndag igen, nämligen Velodrom GP i Falun. Hoppas kunna göra bättre ifrån mig där så att midsommarhelgen blir positiv även ur ett cykelperspektiv.
PS på min Facebooksida (klicka här) har jag lagt ut ett filmklipp från onsdagens träningstävling. Hade en Garminkamera monterad på styret och via synkning med min GPS redovisas bland annat fart, effekt och puls i grafiken. DS
Senaste kommentarer