Det regnar ute! Ett vårregn…Trodde väl aldrig att fröken skulle vara glad för att det regnar men så är det just nu. I går när solen sken gav sig coachen ut och cyklade drygt nio mil i det vackra vädret. Det kändes inget vidare att vara hemma och ha T Å L A M O D (= inse att det inte är bra för ryggen att cykla ännu). Nej, det känns bättre när det regnar och inte coachen heller kan cykla…. Inte så snällt av fröken!

Solskenscyklisten i familjen

Hur går det då kanske någon läsare undrar? Blir fröken bättre? Ja, lite… Vaknar numera oftast bara två gånger per natt av smärta, promenaderna går inte riktigt lika långsamt. Det händer till och med att fröken går om folk  på sina rundor. Har insett att fröken drabbas lite av samma åkomma som när hon cyklar och märker att hon tar in…. Ska bara om!

Slutsatsen är att fröken är lite bättre fysiskt. Men, berätta för fröken – någon snälla – hur sjutton blir man av med all stress och frustration som lagras i huvudet när man inte kan köra ett tufft cykelpass där hjärnan rensas totalt? Inser allt mer vilken ventil cyklingen är för fröken mentala välmående.