Upp till masterna…. det var målet.

Ny aktivitet idag för cykelfröken…. Vi skulle vandra! Igår inköptes nya vandringsskor, både till fröken och coachen. För terrängen här är inte riktigt anpassad till gymnastikskor.

Coachen först och fröken efter precis som när vi cyklar.

 

 

 

 

 

 

Här blev det fikapaus men ingen bar fanns det.

Det visade sig att vandra med coachen är som att cykla med coachen. Coachen först och fröken efter. Med jämna mellanrum vände han sig om och kollade om fröken var med. Givetvis valde coachen väg så fröken fick vandra i princip rakt uppåt, kan nog nästan kvalificeras som klättring. Det där med att börja lugnt och försiktigt har aldrig varit coachens grej. Finns det en topp ska den bestigas! Och självklart valde coachen regionens högsta topp.

Träd över leden bara att krypa under

 

En annan likhet med cykling var att när det lutade som mest uppför höll fröken på att ”dö”, hon flåsade som en tok och svor över galen coach. Det kändes precis som en cykeltur med andra ord. Coachen försöker ta livet av fröken… allt är som vanligt.

Leden var tydligt utmärkt

 

Nu till skillnaderna…. Vi hade matsäck med oss… Det fanns ingen bar högst upp på toppen. Helt galet! Något som var ännu galnare var att det var jobbigt att gå nedför! När man cyklar är ju utförskörningen det man längtar efter. Nu var det jobbigt för både fötter och lår att ta sig ned! Hm…. cykling är nog bättre trots allt.