Uppförsbackar

I den här backen gick fler än fröken….

Som alla vet gillar fröken INTE uppförsbackar när hon cyklar. De är jobbiga och vidriga på alla sätt och vis. Men på något sätt tar hon sig trots allt upp. Ibland trampar hon hela vägen själv, ibland kliver hon av och går och någon enstaka gång får hon en hjälpande hand i ryggen.

Jo, det är ok att gå över mållinjen …. på Uppsala Bike Weekend så länge man inte ger upp

Försöker tänka att frökens rygg- och rumpont är som en jäkla uppförsbacke. Innan förra helgen började fröken ana slutet på backen, det kändes som om det började plana ut. Alla ni som cyklar vet hur härlig den känslan är när man precis är på gränsen av vad man orkar och så blir det lättare och lättare att trampa. Precis så var det för fröken…smärtan blev mer och mer hanterbar och fröken började hoppas på att det snart skulle vända nedför.

Ge fröken en nedförsbacke och solsken så blir hon glad igen

Men, då visade det sig att det fanns ett krön till att bestiga, ni vet så där som det kan vara när man cyklar i något jäkla berg. Man är tror att backen är slut och så brantar det till igen. Orken är slut och kroppen och huvudet skriker nu får det vara NOG. Precis så har det varit för fröken några dagar nu. Hon har varit beredd att ge upp!

Hur fasiken kunde det börja göra MER ont igen. Det har känts orättvist, trist och jävligt jobbigt, som en backe på ett par kilometer med en galen lutning som kommer efter en mils rejäl backe. Inser dock att fröken INTE får ge upp för då kommer hon aldrig att rulla utför igen och inget är så härligt som en rejäl nedförskörning i solsken.