Att tro är viktigt…. och då menar fröken att tro på sin egen förmåga. Det satt fröken och funderade på under dagens pass på motionscykeln.

En trött och sliten coach efter 20 mil i över 30 graders värme… Men han fixade det… Precis som han trodde

Vissa, som coachen, verkar inte ha några som helst problem med detta. Han anmäler sig glatt till ett lopp i Pyreenerna på 20 mil (ja ni läste rätt) och litar på att han ska ta sig runt, utan någon speciell träning. Han bara gör det som han kallar vanlig cykling. Behöver fröken tala om att han kom runt och på en tid som inte alls var så tokig med tanke på hans ålder. Det där med åldern får fröken verkligen hoppas att han INTE läser, kan bli lite konstig stämning här hemma.

Fröken däremot tappar med jämna mellanrum tron på sin förmåga både som lärare och cyklist. Just nu har hon  tappat tron på sin egen förmåga…. Först var det nästan ett års rehab av en krånglande rygg, som gjorde att förra året cyklade fröken knappt 290 mil (det är nog det minsta fröken cyklat sedan hon började cykla) och inga riktiga långrundor. Det var kort och gott ett USELT cykel- och träningsår. Och nu när det nya året skulle inledas med en rygg som börjar bli bra då krossar fröken armbågen.

Nu ska det alltså ”rehabas” armbåge och rygg (måste fortsätta med den för att inte få tillbaka eländet). Det ska byggas upp cykelmuskel på nytt och förhoppningsvis ska det ordna sig och fröken blir en cyklist igen. Måste erkänna att tron inte är 100 % ja faktiskt inte ens 70 %, när det gäller hur det kommer att gå. Frågorna är:

Kommer armarna att gå att sträcka ut lika långt igen?

  • Kommer armen att gå att räta ut och återfå sin styrka?
  • Kommer ryggen att hålla?
  • Kommer frökens cykelmuskler att återuppstå?

Behöver fröken tala om att coachen tror att fröken fixar det här och att fröken kropp kommer att bli hel igen.

Han har inga problem med tron!