Här rullar fröken på i medvind

Till skillnad mot våren och sommaren som har exploderat i maj månad och blommorna som avlöser varandra i rasande tempo, försöker fröken att ”skynda långsamt” med sitt återtåg till att verkligen vara en cykelfröken igen. Fast att ”skynda långsamt” känns inte alltid så himla kul och är inte så lätt när man är en aningens otålig.

Dagens rehabcykling var det sjunde passet och nu är fröken äntligen uppe i en timmes cykling. Det känns ynkligt kort men det är ett stort framsteg. Försöker tänka på att ha stöd i coremusklerna och att inte fresta på ryggen. Det blir lilla klingan och lätta växlar…. som ni märker är det här inte direkt cykling som får applåder, jubelrop och stravasegment. Men, fröken kan lova att det definitivt är bättre än ingen cykling alls.

Ingen tvekan om vems cykel det här är längre

På 60 minuter hinner fröken se kossor, hästar, köra motvind och medvind, se gröna fält, heja på andra cyklister (alltid lika trevligt) och börja svettas. Sist men inte minst blir hon påmind om hur bedrövligt dålig kondition hon har. Allt utom det sista är trevligt!

Fröken tvivlat lite på sin identitet under våren – är hon verkligen  CYKELFRÖKEN? Det är en fråga som hon brottats med när rygg och rumpa värkt och det verkat oöverstigligt att någonsin sitta i sadeln igen. För att slå fast för sig själv och andra en gång för alla att hon verkligen är CYKELFRÖKEN slog fröken till på snygga ”klistermärken” till Calle. Nu råder det ingen tvivel om vem som cyklar på Calle och är hans bästa vän…