Vägen mot målet är inte alltid rolig

… ont fördrivas – det är ett ordspråk som coachen tror på. Så i morse när det värkte både här och där av gårdagens vandring (fröken har inga vandringsmuskler), var det bara för att klä på sig cykelkläder och ge sig ut och trampa. Det var inte skönt och gjorde ont i rygg, rumpa och arm.

Nu kanske en och annan som – som läser frökens blogg – tänker: ”Vad sjutton piper hon för? De cyklar ju knappt några höjdmeter och inte heller långt. Runt sex mil och och 300 – 400 höjdmeter är ju på gränsen till löjligt. De är ju i Spanien!”

Under normala omständigheter hade det kanske vara ok att tänka så – fröken själv hade kanske också tänkt så – men just i år är det speciellt. Det längsta cykelpass fröken gjorde förra året var sex mil, på grund av krånglande rygg och höft, sedan toppas detta med en krossad armbåge den 29 december med efterföljande operation den 8 januari. Direkt efter operationen –  groggy av morfin – frågade fröken doktorn om det skulle vara möjligt att cykla i Spanien vecka 8. Fick ett tveksamt ”nja”. Ett nja som gjorde att målet blev att cykla minst ett pass i Spanien vecka 8.

Att stanna och fika är viktigt, tror till och med cyklarna njuter av det.

Fröken blev rehabmästarinna med sin arm,  sällan har någon följt alla råd så till punkt och pricka. Det gjorde ont och var inte kul men den 13 februari fick fröken klartecken av läkaren att cykla. Den 16 februari satt fröken i sadeln och idag klarades det tredje passet av.

Målet fröken satte den där dagen – groggy av morfin – är uppfyllt med råge. Målet var inte att cykla långt och inte att cykla massor av höjdmeter, målet var helt enkelt att cykla. Mot den bakgrunden är 17 mil fördelade på tre pass fantastiskt. Trots att de gått i lugnt tempo och inte innehållit en massa höjdmeter.

Vissa saker lär sig coachen aldrig

Måste erkänna att ordspråket även stämmer på resan till målet. Det har gjort ont, men det onda har gjort att det onda försvunnit allt mer. Det är en bit kvar både för arm och rygg innan de fungerar optimalt men …. kampen fortsätter.

Till sist – när ska coachen lära sig att fröken avskyr slakmotor och motvind? Och vad ska fröken nu sätta upp för mål?