Fröken hade börjat lägga ut en bild i sitt FB flöde varje dag för att räkna ned till påsklov och Spanien… Natten till torsdagen förändrades förutsättningarna radikalt, och fröken avslutade sin nedräkning.

Vaknade klockan 1 och har GALET ont i ryggslut och ned i rumpan (den gamla klassiska rumpan). Rullar ur sängen och tänker att det släpper bara fröken rör på sig. FEL!…. Försöker allt, börjar till slut gråta av värk, trötthet och uppgivenhet. Åker trots mardrömsnatten till jobbet och ju längre dagen går ju mindre ont har fröken. Om värken var 10 på natten är den två i slutet på dagen. Aha tänker fröken nu gick det över!Något tillfälligt elände helt enkelt. Inget kunde vara mer FEL!

Natten till fredag vaknar fröken åter igen klockan ett på natten och har lika ”jävla” ont igen. Ännu en bedrövlig natt med tårar och uppgivenhet och nu även en coach som tjatar om att: ”ät mer värktabletter.” 

Kommer iväg till skolan som ett vrak på morgonen. Ringer naprapaten som genast säger inflammation, börja ät en voltarenkur. Fröken som är ANTI värktabletter i allmänhet och voltaren i synnerhet, påbörjade kuren igår (motvilligt) och har i natt sovit ända till klockan fyra i morse,innan hon åter igen rullade ur sängen med en 8 på smärtskalan och nu när hon sitter och skriver det här det en tvåa igen, fast attans vore det väl annars med alla voltaren.

Skulle nu önska att fröken kunde skriva att hon är modig, orädd och tar det här med ro, härdar ut och ser ljust på utvecklingen. Men, fröken är helt enkelt inte varken modig eller orädd. Nej hon är en ynklig pipig fröken.

Fröken har nu avslutat nedräkningen till Spanien och påskcykling, på måndag är det naprapatbesök. Få se vad han säger!  Blir det påskresa med cykling eller att gå hemma?

Till slut vill fröken rikta en ELOGE till alla er därute som lever med kroniska smärtor! Ni är storslagna!