Fröken hörde av sig till coachen på dagen och undrade om vi skulle ta en liten runda när han kom hem från jobbet. En liten runda är för fröken en behaglig liten sväng i måttlig fart. Hur sjutton kunde det då bli ett kort och vidrigt jobbigt träningspass i kraftiga vindar?
Här ser coachen riktigt ofarlig ut…Men skenet bedrar.
Coachen tog ledningen ut ur stan – spikrak motvind – han höll god fart och fröken tappade rullen (suck). Fick slita ikapp och sedan undrade coachen om fröken ”glömt” hur man gör när man ligger på rulle. Hm!
Efter åtta kilometer svängde coachen av hemåt. Fröken blev lite fundersam – vad händer nu? Jo, det visade sig att coachen förväntade sig att fröken skulle ta sig an en stravasträcka – när det var bra medvind. Det är inget behagligt att försöka slå en Stravasträcka. Det kan fröken lova!
Coachen åkte bredvid och skrek hela vägen. Fröken undrade om man kan dö av att flåsa (tror till och med att fröken dreglade lite av ansträngning). Turligt nog slog fröken sitt gamla personbästa med 28 sekunder och blev dessutom snabbast dam på sträckan. Inte ens coachen kunde klaga på det.
Efter denna urladdning var det rakt ut i motvinden – IGEN! När fröken tappade coachens hjul den här gången fick hon som straff att dra SJÄLV i motvinden, coachen gillar så kallad bestraffningspedagogik.
Det gick inte fort i motvinden, frökens ben var helt döda efter urladdningen på Stravasträckan, men det tog inte coachen någon hänsyn till. Bara att trampa på.
Våra fyra mil fortsatte på detta sätt! Fröken har inte haft så möra lår, flåsat så mycket och stönat så mycket på en fyramilsrunda på hela säsongen! Är detta verkligen nyttigt?
Senaste kommentarer