Knäbyxor….

Har levt i en smärtbubbla de senaste veckorna, men i morse kändes det som om det fanns hopp om livet igen. Fröken har skött sig exemplariskt den senast veckan och gjort precis som sjukgymnasten sagt. Hon har hängt ut ryggen, legat på spikmatta och inte gjort något dumt… Och vem vet det är kanske därför som smärtbubblan börjat krackelera igen.

Perfekt ”timing” att smärtan är på tillbakagång med tanke på att det är torsdag idag = LEDIG dag.

Mysigt… Blir glad

Nu inledde fröken trots allt dagen med arbete, rättade några prov tills dess att temperaturen i alla fall nått upp till 14 grader. Burr!

 

Det fick bli jacka och cykelbyxor som gick över knät för första gången i höst. Kändes ovant med så mycket kläder men det är väl bara att vänja sig….

Glad fröken

Nu gällde det bara för fröken att komma ihåg, hela rundan, att trampa lätt, lätt och ännu lättare. Inte gripas av hybris och köra på som om ryggsmärtan aldrig mer kan slå till igen. Hur det gick? Jo, hyfsat…. fröken njöt av solen, svor åt vinden och försökte inte slå några rekord på något sätt. Det var därför MYCKET förvånande när fröken kom hem och laddade ned rutten på Strava och det fanns två PR. Var kom de ifrån?

Vinden syns inte på bilden….

Nu håller fröken tummarna för att hon inte behöver komma in smärtbubblan igen. Kan konstatera att smärta gör fröken dum i huvudet, trött (kan inte sova på nätterna och spänner sig konstant), grinig och deppig. Hon känner inte igen sig själv…. och hon gillar inte den person som skapas av smärtan.