Förra året var coachen mitt i Vuelta kaoset

Fröken har de senaste dagarna snorat och tittat på Vueltan, under devisen ”kan man inte cykla själv så kan man titta på andra som kan”. Hade dock inte räknat med att längtan som slog till. Längtan efter att cykla i Spanien. Det blev inte lättare när coachen sitter och säger: ”Det där ser precis ut som hemma hos oss”.

Det verkar som om frökens hjärna har påverkats av förkylningen och den långa tiden med rygg/rumpont. För hon verkar ha glömt alla gånger hon:

  • Stannat mitt i en spansk backe och klivit av cykeln för att det lutar så mycket.
  • Skrikit åt coachen för han dragit iväg med henne uppför några hemska stigningar.
  • Skakat i låren när hon klivit av cykeln hemma vid lägenheten igen.
  • Svettats till och med på smalbenen.
  • Stått i en backe och tårarna runnit av trötthet och ilska.
  • Bromsat så hon fått kramp i händerna i läskiga nedförskörningar.

    Hjärnan har glömt långa sega motlut

Nej, det frökens hjärna verkar komma ihåg är; den härliga känslan av köra nedför en lång backe med lagom lutning, lukten och fläkten från havet när man cyklar längs med det, alla mysiga byar där man kan stanna och ta en ”spansk” fika och värmen som är lagom. Lägg till afterbike ölen vid havet efter en runda.

Hur kan man längta efter detta?

 

 

Ja, fröken vet…. det är galet. Längtan blev så stor att det bokades en resa till höstlovet och då ska fröken förhoppningsvis kunna cykla längre än fyra till fem mil som hon fixar nu och så ska hon INTE vara förkyld.

Ni ser man ska inte titta på Vueltan på Tv. Det gör minnet selektivt och förorsakar extra kostnader.