Kom då fröken!
Oj! 120 km är det längsta fröken cyklat sedan april då rehab-perioden inleddes. Lägg till 650 höjdmeter och en galen motvind och ni har hela bilden klar för er.
Målet för dagens tur var Peñiscola – ett namn som kan få en svensk att börja tänka både det ena och det andra. Men, är man en präktig fröken så gör man inga konstiga associationer.
Dit rullade det på bra – medvind! Oroväckande bra! Väl där ”tvingade” coachen upp fröken på en pir. Både Evo (frökens cykel) och fröken var skeptiska till detta. Men, coachen gick inte att stoppa. Ibland undrar fröken om det överhuvudtaget finns någon stoppknapp på coachen. Troligen inte!
Nej det här är inte normalt för en cykelfröken.
Efter lunch i Peñiscola (fniss) påbörjades cyklingen tillbaka till Oropesa. Det är nu ”helvetet” börjar….. motvinden, som tagit i rejält.
En del av lunchen
Coachen är – givetvis – oberörd och fröken håller på att avlider. Vem fasiken har påstått att det är kul att cykla i motvind. Coachen borde i sådana här fall väga typ 30 kilo mer och vara bred som en vägg. Men, istället är han smalare (klenare) än någonsin.
Som sagt var han är numera så lätt att han flyger… Hur ska då fröken kunna gömma sig bakom honom
Hur ska en medelålder fröken i knubbsälsformat kunna gömma sig bakom en ”benig” coach i motvinden? OMÖJLIGT!
Överlevde på något konstigt sätt och vis! Och nu smakar ett glas rosévin fantastiskt gott.
Senaste kommentarer