Fröken på gång

Dagens cykelpass var inte bara ett rehabpass för frökens knä utan även för hennes psyke. De senaste veckornas stress på jobbet – prov, betyg, studenter, rester och så vidare – tog ut sin rätt. Och, som varje år, när detta inträffar blir fröken ynklig och ångestfull. Det blev inte bättre av bokvalet till morgonkaffet. Läste Sekten på dimön av Mariette Lindstein och skildringarna i den boken var definitivt inte bra för psykiskt instabila cykelfröknar.

När coachen äntligen masade sig upp ur sängen – hade fröken läst halva boken och var på gränsen till sammanbrott. Coachen fick en direkt order. ”Vi måste ut och cykla NU!”

Coachen var föredömligt snabb att fatta läget och vi kom iväg. Fröken med den högsta vilopulsen på evigheter och coachen i täten. Vet ni vad det coola är? Att när man ger sig ut och cyklar under dessa förutsättningar så sjunker helt plötsligt pulsen och ångesten dunstar i solskenet. Magiskt!

Coachen och kossorna

Eftersom fröken ännu inte kommit upp i fikalängd på passen så blev det inget fikastopp men ett ”kosstopp” blev det. Kossorna trängdes nyfiket vid stängslet och tittade på oss och undrade vad gör dessa galna människor.  Kossor är också lite magiska i sitt lugn där de står och idisslar och det är lite smittsamt.