Inte kul

Tio minuter in på dagens trainerpass säger frökens kropp högt och tydligt: ”Nu är det nog! Vill inte anstränga mig mer idag.”  Fröken känner hur höger fot börjar röra sig för att klicka ur pedalen för att sedan kliva av cykeln. Men, fröken tvingar tillbaka foten och påminner kroppen om att det är minst 45 minuter kvar av passet. Kroppen börjar då argumentera om att det är vinter och då borde man rimligen vila sig i form och inte sitta och nöta på en trist trainer stup i kvarten. Trots kroppens protester fortsätter fröken att trampa.

Hög kadens

Tio minuter senare gör kroppen en ny revolt. Fröken känner hur benen inte längre håller den vanliga kadensen … de avstannar. Försöker dra igång dem igen men det är som förgjort. Benen vill inte …För att straffa dem lägger fröken i en tyngre växel och tänker att nu ska ni få era jäklar. Men, benen fortsätter att trilskas. Fröken tar då till vapnet ”lätt växel och hög kadens” men då är det pulsen som gör revolt. Den borde rimligen gå upp! Icke sa nicke… den går inte upp.

Helt själv på vägen

Nu är det cirka 25 minuter kvar på passet och kroppen surar som en tok. Benen segar och pulsen går inte upp. Det är inte kul att cykla då!

Men, fröken vägrar att ge vika för kroppens röst som skriker ”Kliv av! Skit i det här, du är ändå bara en lagom rund medelålders fröken som ABSOLUT inte blir i bättre form av att sitta på trainern och nöta.” Fröken sitter kvar på trainern och avslutar passet. Därför slutar dagens pass 1-1. Fröken slutförde (1) och kroppen satte stopp (1p) för ett bra pass. Måste erkänna att det blir svårt att hitta motivationen igen efter idag.