Coachen i farten vid havet

Efter två regniga dagar (jo, det kan regna i Spanien) var det så dags för cykling igen. Det blev en förnedringens runda för fröken.

Det blåste halv storm men det stoppar inte coachen. Han trampade på som om vinden var en mild västanfläkt istället för stormliknande. Fröken låg bakom men hittade inte rätt position. Det slutade med att coachen fick dra ned på farten för annars hade fröken inte varit med fram till fikat. Och det hade varit riktigt ILLA.

Just här har fröken vinden i ryggen.

Coachen mumlade mer än en gång något om att fröken låg fel och så vidare…. Vad han tycktes glömma är att fröken inte legat bakom någon i motvind sedan i februari. Undra på om det var svårt? Kan väl vilken cyklist som helst förstå! Fast liiiite förnedrande är det allt, att inte kunna hålla coachens hjul när han tar all motvind.

Trött Fröken på Via Verde

 

 

På hemvägen valde coachen en väg över en ”kulle” = med brant backe. Brant backe brukar innebära att fröken tar en promenad mitt i backen, där det är som brantast. Men, coachen hade en annan plan. Han åkte upp bredvid fröken, la handen i ryggen på henne och puttade fröken uppför branten (8-10% lutning enligt Strava). Va! Inte nog med att han orkar trampa upp själv, han orkar putta en knubbsäl till cykelfröken också. Det var dagens STORA förnedring. Och om någon undrar om det känns bättre för fröken att gå upp själv så är svaret JA! Hade inte behövt bli påmind om hur mycket starkare coachen är än fröken. Suck!