Bilen lämnad

Slängde in (läs – la mycket försiktigt) in Calle i bilen strax före klockan nio i morse för att åka till verkstan, med bilen som behövde nya bromsar. På fem minuter var vi (fröken, Calle och Forden) framme vid verkstan. Lyfte ur cykeln, lämnade nyckeln och nu var det dags att cykla hem.

En av dagens fina vägar…

 

 

Men, det är nu det händer…. Det blir inte närmaste vägen hem – det är som om fröken hör coachen i sitt huvud: ”Passa nu på och ta en rehabrunda. Det är bra för dig.” Han verkar ha glömt (som vanligt) att fröken inte gillar hetta. Men, vem vågar trotsa coachens röst i huvudet? Ja, inte fröken i alla fall. Så trots hettan och solen blir det 37 km i ett svep.

Fem km till

Hade fröken haft sällskap hade hon nog stannat och fikat och kört någon mil till, men då hade ryggen behövt vila en stund. Frökens naprapat hade varit stolt om han läst hur klok fröken var som tänkte på ryggen. Han borde ha gett fröken en guldstjärna – en sådan fröken fick hos tandläkaren när hon var liten och duktig.

Undrar om fröken ska klistra guldstjärnan på hjälmen?

 

Coachen då undrar någon… Borde inte han vara stolt över fröken som cyklade i hettan? Ja och nej säger fröken….Han är nog nöjd med att fröken cyklade men…. han tycker nog att hon kunde ha varit liiiite snabbare än en snigel.