Oj och oj… idag har coachen testat frökens gränser. Inte med längd på rundan utan på helt andra sätt.
Det hela började med 7 km stigning upp till Cabarnes. Det kändes bra hela vägen upp och var faktiskt riktigt behagligt. Men, väl uppe kom vinden. Den var INTE att leka med.
Coachen la om rutten – ja till och med han tyckte vinden var jobbig. Fröken fick frågan om hon klarade av lite dålig asfalt. För att försöka få klart för mig vad coachen menade med ”lite” ställde fröken följdfrågor och kom fram till att det nog skulle vara ok.
På kostigen – på väg upp sedan blev det till att vända. Coachen körde fel!
Ha! Coachen ”ljög”. Första biten var VIDRIG, brant nedför och super hoppigt och håligt. Sedan svängde coachen av på en kostig och hävdade att vi skulle hamna vid Deserto. Det gjorde vi inte! Vi hamnade efter åtskilliga km vid en vändplan. Det blev till att åka tillbaka på den backiga, krokiga kostigen med usel asfalt (där det fanns någon asfalt).
När vi väl var tillbaka på den större vägen blev det 5 km nedför på usel asfalt. Har nog slagit nytt rekord i att bromsa. Blev omåkt av ett gäng unga tjejer på träningsläger som inte verkade förstå hur skakigt och läskigt det var.
Till slut fick fröken lunch hos spanska familjen. Den lunchen satt bra kan jag meddela.
OBS! Kolla vem som är överst…
Hem från Ribersale var det medvind och nu var det dags att tokmosa… och nog sjutton tokmosade vi. Men, tack vare det fick fröken till en bra strava.
Slut på sportlovet och Spaniencykling för den här gången. Och om någon undrar – vi är fortfarande tillsammans….
Senaste kommentarer