På en känd och ofarlig väg
Ingen vanlig dag! Nej förutom att coachen blir ett år äldre idag, har fröken genomfört årets mest äventyrliga runda. Fröken är INTE förtjust i äventyr. Hon är försiktig och lite småfeg (om sanningen ska fram). Coachen däremot vet inte vad det innebär att vara rädd och han ÄLSKAR äventyr. Alla inser att det kan bli vissa konflikter…..
Vi inledde med en – för fröken – ny väg upp till Cabanes. Mitt i den värsta stigningen upptäcker fröken till sin fasa att hon INTE får i lättaste växeln. Blir stopp mitt i stigningen och coachen fixar lite och sedan ska fröken igång igen. Något som i princip var omöjligt med tanke på hur mycket det lutade. Coachen puttade igång fröken. Inget att vara stolt över.
Fröken har tagit sig upp här.. Hur galet är inte det?
Uppe på platån testades lite nya småvägar innan vi fyllde på vatten i Cabanes innan nedfärd. Då lyckas fröken med konststycket att göra en SPD-vurpa vid vattenbrunnen. Mitt framför två vänliga spanjorer som vill hjälpa fröken. Coachen stod en bit bort och verkade skämmas å frökens vägnar. Inte heller det var något att vara stolt över.
Efter lunchstopp hos bästa Celi blev det en ny väg igen. Hur många nya vägar kan det finnas? Och varför vill coachen prova dem alla?
Vägen gick upp, upp och upp. Sista biten lutade det 13% – då klev fröken av och gick en bit – ännu en sak att lägga till listan över saker att inte vara stolt över. När vi väl var uppe visade det sig att det att vägen tog slut! Det innebar att det bara fanns en väg tillbaka – samma som vi kom.
Coachen fixar punka
Måste erkänna att fröken övervägde att gå ned. Det var INTE slät asfalt, det lutade galet mycket och man kan inte bromsa hur mycket som helst utan att ramla. Samlade ALLT mod som fanns att uppbringa och gav mig av nedför. Bromsade, bromsade och bromsade tills det kändes som om cykeln skulle välta då släppte fröken bromsarna, bad en bön till cykelguden och försökte göra allt som coachen predikat om. Böj på armarna, slappna av i överkroppen osv. Överlevde!
Inget smakar bättre än nypallade mandariner
Turligt nog – tyckte fröken som behövde återhämta sig lite – fick coachen punka i utförskörningen. Så medans han fixade den passade fröken på att palla två mandariner och torka tårarna ur ögonvrårna och samla ihop sig själv.
Resten av vägen tillbaka var helt normal förutom att coachen försökte köra ifrån fröken på några ställen. Fick bita i rejält för att hålla bakhjulet.
Nu är frökens äventyrskvot fylld för hela året.
Senaste kommentarer