Maj! Ett ord som för många förknippas med härliga känslor. För fröken och många andra lärare är maj det samma som:
- jaga elever (som har rester)
- rätta, rätta och åter rätta
- betygsångest
- ångest för allt i kurserna som man inte hunnit med….
Med andra ord är maj svinjobbigt om man arbetar i skolans värld.
I maj är cyklingen frökens ventilen för att få allt det här mentalt jobbiga att ”pysa” ut. Måndagens vurpa i joggingspåret kom därför extra olämpligt. Har inte kunnat lufta ut något alls den här veckan. Om ni frågar coachen gissar jag att han skulle antyda att det märkts…. Själv har fröken märkt det i form av mardrömmar och att hon varit mer förvirrad än vanligt (ja, det är möjligt).
Foten fick plats :-)
Men, idag när fröken kom hem från Sala (coachen cyklade från Sala till Uppsala), var det dags att testa om fotleden skulle hålla. Steg ett var att få ned den i cykelskon. JA! det gick med nöd och näppe att stänga skon med stödbandaget på. Bara att köra med andra ord.
Calle (min kära cykel) verkade lika glad som fröken att äntligen få komma ut igen, även om vinden INTE var att leka med. Blev bara en liten runda, 34 km men fotleden höll. Kändes en del när fröken stod upp i backarna och när det gick riktigt tungt men i övrigt inga problem. Lovande! Nu kan det pysas igen.
Senaste kommentarer