Fröken mitt i grönskan vandrande

Efter att fröken gjort sin plikt igår och coachat coachen, låter coolt, till en skaplig tid i Treparissco (en timme och 25 minuter bättre än frökens tid förra året) var det dags för utflyktsdag i Pyreneerna. Coachen vill kolla in nya cykelvägar och eftersom frökens rygg inte är redo för cykling i Pyreenerna fick det ske med bil. Vad coachen INTE talade om när vi åkte var att vi skulle vandra.

Här fick fröken lite välbehövlig vila och avkylda fött

 

 

Vi åkte en slingrande väg till en nationalpark och där blev det vandring…. Hm… ingen hade sagt ett ord om detta på morgonen. Det var bara en lyckträff att fröken satt på sig sin gröna vandringsklänning. Vi (rättare skrivet coachen) valde leden som gick utefter vattenfallet. Det var uppför, uppför och mer uppför. Coachen gick först och fröken efter. Det var alltså precis som när vi cyklar uppför ett berg. Halvvägs upp sa frökens rygg – nu räcker det med klättrande. Coachen fick alltså ta sig upp till toppen själv. Även detta händer på våra cykelrundor.

Livsfarligt djur

Dessutom fanns det precis som när man cyklar livsfarliga djur i naturen som fröken skriker när hon ser. På cykeln är det ormar här var det en ödla. Vandring är alltså i princip samma sak som cykling för oss.

Fånga snöboll var också en aktivitet

 

 

När vi väl var nere igen – det var jobbigare och läskigare att gå nedför påminde om att köra serpentiner på cykeln – trodde fröken att det var över. Men, så var det inte…. coachen hade mer aktiviteter i bakfickan. Tänk att fröken aldrig lär sig.

Så mycket som fröken gått idag har hon nog inte gjort på flera år. Helt galet! Och coachen har hittat två hemska stigningar, den ena på 14 km och den andra på 8 km som han vill köra här nästa år. Fröken tänker INTE cykla uppför dessa backar det är då en sak som är säker.  Finns inte en chans att fröken tänker låta coachen lura upp henne där.